Nu har jag insett att Corgan är tillbaka
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Senare har jag förstått att han blev en komplett mardröm som intervjuobjekt
Ledsen att det tagit så lång tid att upptäcka.
Men Billy Corgan verkar vara tillbaka.
Sverigeaktuella Zwans debut är den bästa platta han släppt sedan Smashing Pumpkins odödliga "Siamese dream".
Det är flera månader sedan "Mary star of the sea" kom, men först nu har jag fattat vilken lysande rock 'n' roll Billy Corgan och hans nya kompisar spelar på den.
Men jag tycker själv att jag borde vara förlåten det initiala lyssningsmotståndet.
Corgan har ju varit ute och cyklat i sju-åtta år.
1993 definierade han om det vi kallar rock med monumentala Smashing Pumpkins-plattan "Siamese dream".
Det är och förblir ett av nittiotalets allra största album.
Sen ville han tyvärr bli Boston.
Och därefter...tja, vem vet?
Det bara spårade ur.
Ett tag hade den plågade Chicago-ynglingen, kändes det som, lika gärna kunnat gå med i en sekt som att ge ut skivor.
Men nu, ett par år efter Pumpkins slutliga splittring, verkar han ha landat igen.
"Mary star of the sea" låter som en skiva inspelad utan särskild ansträngning - av människor utan överdrivna pretentioner.
Det är en rak, enkel och påfallande låtorienterad rockskiva.
I jämförelse med nästan all annan rock som produceras i USA i dag skulle den rent av kunna beskrivas som popfärgad.
Vem hade trott att Billy Corgan kunde slappna av och göra något sånt?
Riktigt lika intressant som på "Siamese dream" blir det givetvis aldrig, men det är ofta väldigt tilltalande ändå.
Dels för att många av låtarna, i all sin enkelhet, har en osedvanlig slagkraft.
Dels för att det här och där ändå finns små skruvar som skiljer Zwans musik från andra uttryck av samma sort.
Små ojämnheter i ytan.
Små, skeva vinklar.
Dessutom är ju Jimmy Chamberlin, den ende som fått följa med från Pumpkins, fortfarande sin generations bästa trummis och förser varje nummer med ett mäktigt driv.
Undras om Billy blivit trevlig igen också.
Jag träffade, som ärevördiga tidningen Pops utsände, hela Pumpkins i en studio i Canoga Park i Los Angeles för ganska exakt tio år sedan.
De var då i färd med att mixa just "Siamese dream" och passade på att ta emot europeisk musikpress under tiden.
James Iha och D'Arcy gick det inte att ha att göra med överhuvudtaget. De verkade hata varje sekund av sina liv och sa inte halv sju. Inte halv sex heller, när jag tänker efter.
Men Corgan, den förment svåre, bjöd på Coors och pratade svenska hockeyspelare och hade kul åt att jag bar en Jesus & Mary Chain-t-shirt samma dag som jag träffade Alan Moulder, producent åt samma Jesus & Mary Chain och tillika den som mixade "Siamese dream" ihop med Butch Vig.
- Ha ha, du vill impa på Alan.
- Nej, jag tänkt...
- Alan! Kolla! Svensken här, han vill impa på dig!
Sen tog han sig orimligt god tid att svara på mina nervösa, taffligt uttalade frågor. Vid sidan av Tom Waits kan jag inte erinra mig att jag träffat någon amerikansk artist som varit mer sympatisk.
Ett halvår senare, när "Siamese dream" hade briserat över jordklotet, kom Pumpkins till Stockholm för en, som det skulle visa sig, klassisk spelning på Electric Garden.
Jag trodde, naiv som jag var på den tiden, att vi hade världens g och bokade förväntansfullt in en intervju.
Corgan hade aldrig sett mig och sa plötsligt inte halv sju han heller.
Senare har jag förstått att han blev en komplett mardröm som intervjuobjekt.
Ni som ser Zwan på Stockholm Calling till helgen kan ju hälsa att det var lite taskigt.