Jag förtjänar en känga för att ha gått på marknadsföringen
Företag som sponsrar artister är i dag så etablerat och utbrett att få ens reagerar på det.
Ändå får jag skoskav av samarbetet mellan Dolores Haze och Dr Martens.
Jag har haft ett par gröna, ett par skotskrutiga (som försvann på Hultsfredsfestivalen 1994), flera par bruna, otaliga par svarta. Jag har haft höga, låga och stövlar. I skrivande stund har jag på mig ett par bruna kängor med vitt foder.
I drygt 20 år har jag alltså pumpat in tiotusentals kronor i Dr Martens skoimperium.
Varför?
Jag har inget annat svar än att de lyckats fullt ut med sin marknadsföring. Sedan 1960-talet har skoföretaget gjort allt för att förknippas med ickekonformistisk ungdomskultur. De gjorde de gigantiska röda kängorna till Elton John i The Who-musikalen ”Tommy”. De har sponsrat musikfestivaler som Reading och Glastonbury, teatergrupper och musikalen ”Rent”. Deras kängor har prytt fötterna på artister som David Bowie, Madonna, Nirvana och Beck.
Stockholmsbandet Dolores Hazes debutalbum hyllas av Per Magnusson i recensionen på sidan 15. Gruppen har också just släppt en ep i samarbete med Dr Martens med covers på låtar av artister som The Jesus And Mary Chain och Bob Hund. Ep:n är ”en del i skomärkets initiativ för att lyfta fritänkande individer som står ut ur mängden”.
Jag tittar ner på mina bruna kängor och känner mig mindre fritänkande och individuell än någonsin tidigare. Inte är jag heller ung. Och sådär jättemycket attityd har jag inte heller.
Det är dags att snöra av sig kängorna och bli vuxen. Fast det förstås, om skomärket desperat vill förknippas med nonkonformistisk ungdom är det kanske ett större statement att fortsätta min bana som konformistisk medelålders och behålla dem på.
Dolores Haze samarbetar med skomärket Dr Martens.