Sirapsklibbig men förförande katastrof
”San Andreas” är en riktig skitfilm.
Men Kalifornien går under med stil och för oss med oförklarlig fäbless för själva katastroferna i katastroffilmerna är det ju det som räknas ...
Jag vet inte vad förmodade sommarhiten ”San Andreas” fått för recensioner i Sverige, men här har har kritiken varit mördande.
”Ett stycke idioti”, löd till exempel vanligtvis pålitlige New York Post-tyckaren Lou Lumenicks inte helt bussiga omdöme.
Likafullt hastar jag redan den ångande premiärkvällen iväg och löser biljett för det är ju en modern, påkostad katastroffilm och utan att jag riktigt vet varför hyser jag en stark förkärlek för såna, så jag har sett en hel del rappakalja - och haft stort utbyte i alla fall.
Det är likadant nu.
För låt oss vara ärliga; Lumenick far inte direkt med osanning.
Manuset är plattare än Ikeas bruksanvisningar, den sliskiga sentimentaliteten klibbar som sirapen på amerikanska pannkakor i var och varannan bildruta och huvudrollsinnehavaren Dwayne ”The Rock” Johnson får Steven Seagal att framstå som Ernst-Hugo Järegård.
Men när det sjunger till i fruktade San Andreas-förkastningen går Kalifornien sönder på ett - vågar jag säga det? - oerhört förföriskt sätt.
Några scener då downtown LA går bye bye håller - i synnerhet i 3D - minst lika hög klass som de mest spektakulära specialeffekts-sekvenserna i ”Independence day”, ”The day after tomorrow” och ”I am legend”. Varför sånt trams höjer min puls är som sagt högst oklart. Jag är egentligen en både fredlig och harig typ, blir i verkligheten lätt omskakad av vanlig åska och ber varje gång jag är i Kalifornien hemliga böner om att seismologerna inte ska ha mer att rapportera än de som för protokoll åt Brynäs i SHL.
Men det är nåt med serietidningsestetiken som tilltalar, likaså kanske kittlingen i att få uppleva det som skrämmer mest utan att egentligen vara i fara.
Det enda riktigt störande med ”San Andreas” är att Paul Giamatti ingår i ensemblen.
Han är ju seriös skådespelare.
Vad gör han i så här dubiösa sammanhang?
Det är som att författaren han spelade i ”Sideways” plötsligt skulle börja skriva manus åt dagsåpor på amerikansk tv.
Men när den gode keruben nu höstat in de Hollywood-miljoner han förmodligen ville säkra kan han väl återvända till sitt vanliga kall, så får vi som skamnjuter av dumheter som ”San Andreas” fortsätta göra det utan att tänka på att det finns riktig konst.
Orsaker till extas
Jesse Malin - ”New York before the war” (cd)
Det vitalaste stycket rock ’n roll från East Village på decennier.
”True detective” - säsong 2 (trailer)
Det räcker att se den korta, suggestiva förhandskittlingen för att börja räkna dagar till 21 juni.
Karolina Ramqvist - ”Den vita staden” (roman)
Ingen sjunger blues som Karolina Ramqvist.