Recension: Gone Girl

Publicerad:
Uppdaterad:

FILM

Högklassig spänning när Fincher dirigerar

Ben Affleck och Rosamund Pike är klockrena som Nick och Amy
Ben Affleck och Rosamund Pike är klockrena som Nick och Amy

 

Gone girl

Regi David Fincher, med Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Tyler Perry, Carrie Coon, Emily Ratajkowski.

Thriller. De flesta blir nog bittra när de får sparken. Säkert Gillian Flynn, 43, också, när hon tvingades sluta som reporter och tv-kritiker på stora USA-magasinet Entertainment Weekly, trots att hon var en av deras (åtminstone i mitt tycke) bästa journalister.

Hon tog revansch genom att skriva tre bra deckare, där den senaste – bladvändaren ”Gone girl” (2012) – blev en världssuccé.

Ett skäl till framgången är en ovanligt smart berättad deckarintrig. Ett annat är tveklöst de ovanligt närgångna och trovärdiga personskildringarna. Man känner verkligen med och för Nick och Amy Dunne, som naturligtvis inte av en slump är två New York-journalister som tappar fotfästet i tillvaron när de kickas från sina respektive jobb.

De flyttar till hans gamla småstadshåla North Carthage, Missouri, för att det är billigare att bo där. Båda vantrivs. Hon plöjer ned den lilla förmögenhet hon har i en bar som Nick driver (föga framgångsrikt) med sin syster. Hon vantrivs -ännu mer. Han skaffar sig en yngre älskarinna. Pengarna börjar ta slut. Äktenskapskris. För sig själva försöker de hålla skenet uppe med raffinerade sätt att fira sina bröllopsdagar.

På den femte bröllopsdagen förändras allt. När Nick kommer hem, är Amy plötsligt spårlöst försvunnen …

Förväntningarna blev skyhöga när David Fincher – mannen bakom ”Se7en”, ”Fight club”, ”Zodiac”, ”The girl with the dragon tattoo” med flera suveräna filmer – engagerades som regissör.

Till rätt stora delar lever ”Gone girl” upp till dem. Ben Affleck och, framför allt, Rosamund Pike är klockrena som Nick och Amy. David Fincher stegrar spänningen skickligt när Nick tvingas till allt fler lögner och så småningom blir misstänkt för att ha mördat sin hustru. En väldig mediacirkus tar vid. Samtidigt rullas hennes och parets tidigare liv upp i återblickar. Och där väntar fler oväntade turer i intrigen.

Få regissörer förmår dirigera allt i en filmproduktion – valet av skådespelare, miljöer, bildspråk, musik, många, många små detaljer – till en så väl fungerande helhet som David Fincher. Resultatet här är två timmar och en kvart av högklassig underhållning.

Ändå är det fjärde -tecknet nära att ryka, då man inte heller i filmen har fått till något särskilt tillfredsställande slut.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN