Fantastiskt, Rapace
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-14
Noomi spottar ur sig repliker – och man köper Salanders punkiga stil direkt
Någon gång ska väl allt ställas på sin spets. Med nästan tre miljoner sålda exemplar av hela Millennium-trilogin, är det svårt att hitta ett bättre exempel än just filmversionen av Stieg Larssons första roman. Hur ska man egentligen som recensent förhålla sig till filmversionerna av spänningsromaner? Ska man liksom låtsas inför sig själv (och läsarna) att man inte vet hur det slutar, vem som är skyldig?
Tror faktiskt att enda gången jag suttit som på helspänn trots att jag visste vad som skulle hända var under ”När lammen tystnar”. Den gav kalla kårar, för den var så jäkla ruggigt iscensatt på alla tänkbara sätt.
I takt med att bioannonserna dykt upp senaste veckorna har frågan från den omgivning som kanske går på bio två, tre gånger om året och som vet att jag ser filmer i förväg blivit allt vanligare: Har du sett första Millennium-filmen?
Förväntningarna är uppenbarligen enorma. Vad är det alla, även jag, vill se?
”Man är nyfiken på vad de gör av den här historien”, sa en kvinnlig granne, som med stort nöje sträckläst böckerna.
Det är lite som att få en rörlig målarbok och i bästa fall fyller filmskaparna i bilderna ungefär som den film som redan rullar i ens egen skalle.
Alla gillar Micke
Michael Nyqvist spelar Mikael Blomkvist, super_smart journalist och vrålkåt casanova. Sveriges kvinnliga befolkning har sedan länge köpt hans lite ruffiga sex appeal, så där funkar filmen så fort han fyrat av sitt första leende. Även män gillar ”Micke”. Lagom cool vad han än spelar, sympatisk och rolig i alla tv-intervjuer, en gô gubbe utan den besvärande göteborgsdialekten. Återkommer till svagheterna.
Noomi Rapace som psykiskt störda datahackern Lisbeth Salander är den som alla är mest nyfiken på. Då en majoritet av publiken förmodligen inte vet mycket mer än att det är ”hon som är gift med han i ’Tusenbröder’, Hoffa”, så har Noomi Rapace rätt mycket gratis. Bokläsarna köper direkt det punkiga utseendet. Men hon är också fantastisk i attityden, i hur hon spottar ur sig repliker, i hur hon hanterar de fysiskt utmanande scenerna. Ett genombrott av sällan skådat slag.
Niels Arden Oplev var huvudregissör för de suveräna tv-serierna ”Mordkommissionen” och ”Örnen”, så föga överraskande berättar han flyhänt, med stort sinne för detaljer och han har lockat fram det bästa hos skådisarna, etablerade namn även i småroller. Två och en halv timme försvinner väldigt snabbt.
Magstarkt
Historien följer första boken väldigt troget. Alla de otäcka scenerna, inklusive de sexuella övergreppen, är med och är också riktigt magstarka. Men spänning;… nja, man vet ju vad som händer.
Fast som recensent ska man väl skriva för de läsare – om de är i majoritet eller inte vet jag inte den här gången – som inte har läst böckerna.
Då är detta en svensk thriller om en hyllad journalist som gjort bort sig och fällts för förtal. I väntan på sitt fängelsestraff åtar han sig ett uppdrag att rota i en rik industrifamiljs grumliga förflutna. Det han hittar, i samarbete med en smal, punkig, supersmart och lite knäpp kvinnlig datahacker, blir till en intrig som – inbillar jag mig – är både helt oförutsägbar och grymt spännande. Fyra plus i betyg. Enda svagheten borde vara Salanders gåtfullhet. Där kan vi bokläsare undertexten.
Ger mersmak
Och vad tycker proffsrecensenten som ser hundratals filmer om året?
Det är en svensk thriller som är snäppet vassare än de bästa Beck- och Wallander-filmerna. Helt uppenbart saknas scener ur tv-versionen på 2 x 60 minuter, Nyqvist och hans Blomkvist existerar tyvärr som i ett vakuum, då hans vardagsliv på tidningsredaktionen nästan helt saknas. Men filmen gav ändå mersmak, jag hade faktiskt gärna sett 4 x 60 minuter till direkt. Och det är ju egentligen andra boken, med all sin action, som är som skräddarsydd för att filmas.
Det här är Millennium-trilogin
Stieg Larssons Millennium-trilogi är ett av de största film- och tv-projekten någonsin i Sverige. Total kostnad cirka 130 miljoner kronor.
?Långfilmen ”Män som hatar kvinnor” har premiär på 162 biografer i Sverige den 27 februari. Går samtidigt upp på 100 biografer i Danmark.
Den 13 mars har den premiär i Norge, 27 mars i Finland och i mitten av maj är det dags för Belgien, Holland och Frankrike, där den går upp på inte mindre än 500 biografer. Många andra länder har köpt filmen, men där är det inte klart med premiärdatum ännu.
I höst, augusti/september, släpps ”Män som hatar kvinnor” på dvd i Sverige. Fortfarande handlar det om biofilmen, drygt en halvtimme kortare än tv-versionen.
I december, lagom till julruschen, får alla Stieg Larsson-älskare äntligen se hela historien på film. Då släpps en dvd-box med 6 x 60 minuter av ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes”.
Strax efter jul, förmodligen med start under trettonhelgen, visar SVT de sex avsnitten. De två avslutande delarna har regisserats av Daniel Alfredson.
Så bra gör skådisarna karaktärerna
Noomi Rapace som Lisbeth Salander:
Det doftar sent 1970-tal och punk om både utseendet och attityden. Men framför allt övertygar hon i både de fåordiga replikskiftena och i de starka konfrontationsscenerna med några av de andra rollfigurerna. En klyscha, men? … Noomi Rapace är Lisbeth Salander.
Michael Nyqvist som Mikael Blomkvist:
Har spelat så varierande rollfigurer så övertygande att man lätt köper honom som vad och vem som helst. Stark utstrålning, som vanligt, men få scener från hans vardagsliv gör att man inte riktigt får något grepp om honom som den duktiga journalist han ska vara.
Lena Endre som Erika Berger:
Är ju som klippt för att spela smart, snygg och sexig chef på Mikael Blomkvists tidning. Dessutom hans älskarinna. Förhoppningsvis är hon med mer i tv-versionen, i långfilmen har hon tyvärr bara ett fåtal korta scener.
Sven-Bertil Taube som Henrik Vanger:
Med trött blick och små gester gör han en liten men viktig roll i filmen, till en stor och viktig roll, som industriledaren som tar hjälp av den grävande journalisten Mikael Blomkvist för att lösa sin familjs hemska hemlighet.
Peter Haber som Martin Vanger:
Har spelat Martin Beck i så många filmer att det kanske börjat gå på rutin, men visar här hur han på ett till synes enkelt sätt kan förkroppsliga och ge kött och blod till en helt annan typ av rollfigur, en direktör med hemlighetsfullt förflutet.
Peter Andersson som Nils Bjurman:
Gör här inte direkt sin första ondskefulla roll. Typecasting, på sitt sätt, men bokens förmyndare känns mer som en äcklig snuskgubbe, medan Peter Anderssons Bjurman mer är den vanlige mustaschprydde mannen med hemligheter. Därför desto mer otäck.