”Gåshuden når längst bak i biosalongen”
Uppdaterad 2015-02-23 | Publicerad 2014-12-15
Så bra är ”Håkan Hellström på Ullevi”
Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014
Regi: Mats Jankell.
KONSERTFILM
Ibland är en på fel plats.
Alla med något som helst intresse för Håkan Hellström vet förstås att den 7 juni 2014 var den platsen alla platser utom Ullevi.
Själv stod jag och jobbade på ett festivalfält i Blekinge.
Men rekordspelningen har lyckligtvis ynglat av sig – som fotobok, trippel-cd och vinylbox – och nu en drygt två timmar lång film som är den hittills starkaste tidsresan tillbaka.
Att göra film av Håkan är att kliva in i en värld av perfekt rekvisita. Glädjen. Sorgen. De yviga känslorna. Alla bilder Hellström målar i texterna. Och framför allt, det vackra samspelet mellan fans och den alltid genomödmjuke sångaren.
Allt det där finns i filmen om Håkan Hellströms redan klassiska konsert.
De dokumentära delarna kanske visserligen haltar en del. Efter en ambitiös inledning av repetitioner på Lorensbergsteatern, ivriga SMHI-rapporter, flygfoton, skakiga fanfilmer och ett träffsäkert nedslag i nudelmisären hos tältande tonåringar blir det mest en upptakt till vad det här framför allt är. En konsertfilm.
Men det gör också väldigt lite. För det är när teamet fångar vad som händer på scenen den här sommarkvällen som filmen verkligen glänser. Närgånget, magiskt filmat och varsamt klippt blir storbildskonserten till slut så verklig att biograffåtöljerna förvandlas till stenhårda Ullevisäten.
I allsången i ”Valborg”, när Freddie Wadling sitter på scenen och säger ”Det här är Håkan, han är min kompis” i ”Dom där jag kommer från” och i konfettiyran i ”Känn ingen sorg för mig Göteborg".
Med frenesin i ”Det kommer aldrig va över för mig”, den strålande Maggioduetten ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”, känslourladdningen i ”Du är snart där”.
Just då.
När gåshuden når längst bak i biosalongen är det bara att kapitulera.
Till och med för oss som inte var, men gärna skulle ha velat vara, en av de 69 349 på plats.