Ett lysande monster

Hellboy bjuder på originell intrig, häpnadsväckande effekter och läcker scenografi

Många tecknade serier blir påkostade Hollywood-filmer. Men få av dem lyckas förmedla rätt serietidningskänsla. Det är svårt att få de vansinniga idéerna, berättarglädjen, de korthuggna replikerna, att fungera när det ska till riktiga skåde spelare, masker och effekter.

”Hellboy” känns som ett lysande undantag (måste erkänna att jag aldrig hade hört talas om Mike Mignolas serie och har förstått att den över huvud taget inte är särskilt känd här i Sverige).

Historien blandar på ett elegant sätt myter om ondskefulla nazister och Rasputin, med över naturliga element. Det börjar under andra världskriget. En osedvanligt ondskefull nazist öppnar en port till helvetet och ett babymonster gör entré. Men det blir de allierade som tar hand om honom och under ledning av en professor John Hurt som grundat en statlig och hemlig rörelse för övernaturliga händelser, växer den lilla pojken upp till Hellboy.

Han är röd, är gigantisk, har en slägga till högerarm, är hur stark som helst, viftar glatt på sin svans och röker cigarr. Ett snällt monster, som då och då används i bekämpandet av ondskefulla krafter. När de gamla fienderna från andra världskriget åter dyker upp, måste Hellboy rädda världen ?

Högt tempo, originell intrig, häpnadsväckande effekter, läcker scenografi och Ron Perlman är lysande i titelrollen. Det är också lite gulligt, med Hellboys starka känslor för en ung kvinna (Selma Blair) som har samma krafter som Drew Barrymore hade i Stephen King-historien ”Eldfödd”, hon kan sätta eld på saker och ting.

Slutet är onödigt utdraget, annars är detta nästan i samma klass som ”Spider-Man 2”.

Hellboy

Jan-Olov Andersson