Hollywoods knep för att göra AI på film sexigare
Vi behöver känna dofter och ha något att hålla i
KRÖNIKA. När man ska göra AI till skurk är risken för tristess så stor att Hollywood gör allt för att förvandla det ogreppbara till något man kan ta och lukta på.
Jag sympatiserar stort.
Varning för att det här blir en rejält mossig krönika.
När jag växte upp var det 1980-tal. Jag var visserligen för ung för att se Darth Vader avslöja familjehemligheter på bio, eller Indiana Jones bli jagad av rullande stenblock. Inte heller fick jag se Tom Cruise dansa i kalsongerna i ”Föräldrafritt”.
Men jag kommer ihåg när pappa hyrde moviebox för första gången, från en Shell-mack i Lyckeby utanför Karlskrona.
Jag minns när vi köpte en video. Första filmen jag bandade, ”Monty Pythons Meningen med livet”. Jag var noga med att hela filmen skulle med, inga avklippta eftertexter.
Jag minns när jag pluggade filmvetenskap i Halmstad med Jesper från Malmö, som öppnade mina ögon för att dansk tv (som man fick in även i Halmstad) ofta var en guldgruva om man ville banda filmer, för de visades i rätt bildformat och utan reklampauser.
Vhs-samlingen märkte jag noggrant och vårdade. Tills jag med en suck några år senare insåg att allt måste bytas ut mot dvd-filmer. Men det blev ändå en nytändning i samlandet. De lite klumpiga plastrektanglarna byttes ut mot tunna, glänsande skivor.
Nya äventyr att bläddra i
Jag minns lövmarknaderna som barn i Karlskrona. Godis var ju alltid godis, men slog inte jakten på att komplettera samlingen av serietidningar och -album. Nya Lucky Luke, Tintin och Asterix. Nya äventyr att bläddra i, olika sorters dofter beroende på hur pass begagnade albumen var.
Jag minns när jag köpte min första Empire, den brittiska filmtidningen. Doften av nytryckta magasin är fortfarande en ljuvlig parfym. Innan jag började prenumerera var det ett stort nöje att runt ett visst datum varje månad kolla i tobaksaffären om det nya numret hade anlänt.
Det är tydligt att hur digitala vi än blir finns saknaden kvar efter något mer fysiskt att hålla i. Just nu illustreras det i nya filmer.
Sjunde ”Mission: Impossible” handlar om ett AI-system som kallas ”the Entity” och hotar jorden. Förra veckan hade ”Heart of Stone” premiär på Netflix och även den handlar om ett AI-program, ”the Heart”, som är en hemlighetsfull organisations ögon och öron.
Hitchcock gjorde termen populär
Båda är exempel på ”MacGuffins”, ett föremål som i sig kan vara meningslöst men som driver handlingen framåt i filmer. Hitchcock gjorde termen populär redan på 1930-talet.
Men AI är så tråkigt i sig att filmskaparna i Hollywood gör allt för att knyta teknologin till något sexigare, något mer greppbart.
Det hade varit rimligare om skurkarnas försök att ta över ”the Entity” och ”the Heart” helt utspelade sig bakom datorskärmar. Under blåkalla lysrör, bredvid en mugg ljummet bryggkaffe.
I stället har ”the Entity” hamnat på havets botten i en sjunken atomubåt och ”the Heart” uppe i en zeppelinare ovanför Västafrika.
Det är inte för att det är logiskt.
Det är för att vi i publiken ska ha något handfast att bry oss om.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.