Svårt att skaka av sig känslan av att vara utbytbar i kattens liv

Sylvia Balac

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2017-08-04

helskärm

När katten själv får välja: En människa som behandlar den med respekt och ­vördnad.

När jag var barn hade vi en katt som hette Micki. Vi tog över honom efter ett jugoslaviskt par i Göteborg, om jag minns rätt. Det var i alla fall på den tiden Jugoslavien var ett land.

Micki var som många katter är; mjuk och gosig ibland, andra gånger i behov av egentid. En dag försvann Micki. Räven tog väl honom, sade vi så där pragmatiskt som man gör på landet, även om jag tror att fler familje­medlemmar än jag saknade honom. Men så. Efter två år kom Micki tillbaka, som om ingenting hade hänt. Vi blev visserligen glada, men det var svårt att skaka av sig känslan av att vara utbytbar i Mickis liv. För nog måste han ha fått sitt behov av gos och mat tillgodosett av andra människor i två års tid, utan en tanke på vår oro och saknad.

Samma känsla återkommer när jag ser dokumentären ”Kedi”, som följer några gatukatter i Istanbul, och människorna de valt.

För det är ju så, att med en lägenhetskatt kan man inte riktigt veta om den egentligen trivs och gillar en, eller låter sig gosas med för att den inte har något val.

Gatukatterna, däremot, kan välja själva. Och det är rörande att se hur de kattälskande människorna i dokumentären fixar och trixar för att katterna ska bli nöjda. En fiskhandlare borstar ”sin” katt, och berättar stolt om när hon visade upp sina ungar för honom.

En serietecknare berättar att han ser katter som superhjältar, med sina smidiga kroppar och förmåga att överleva både trädklättring och fall, och att han som barn vände sig till katterna när han inte kunde prata med människor.

Många vittnar om kattens terapeutiska förmåga, att samvaron med djuren hjälpt dem när de haft det tungt, och har gett dem ett syfte med sina liv.

Gemensamt för alla är att de ser på katterna med vördnad, och känner sig lyckligt lottade att ha blivit utvalda att ge dem mat och omsorg.

Min familj hade turen att Micki valde att leva resten av sitt 18-åriga liv med oss.  Att både hans syn och tarmfunktioner fallerade mot slutet gjorde ingenting. Värre var att aldrig få veta var han hade varit de där förlorade åren. Och vad vi hade gjort fel.

”Kedi” visas nu på några utvalda svenska biografer, samt finns att se på Youtubes betaltjänst. Läs Jens Petersons recension här.