Superhjältarna

<2plus/> Amerikansk datoranimerad film av Brad Bird med svenska röster av bland andra Allan Svensson, Ewa Fröling, Jakob Stadell och Sara Lindh.

Snacka om besvikelse. En av höstens mest förhandshypade filmer har surfat på Pixarstudions framgångsvåg innan premiären, men dundrar nu in på de svenska biograferna med ett ordentligt magplask.

Där ”Hitta Nemo” var en sprudlande filmfest med värme, humor och driv i historien är ”Superhjältarna” bara långtråkig och stereotyp.

”Superhjältarna” är framför allt Bob Parr, Mr. Incredible själv. Efter att ha räddat världen från ondskan mest varje dag tvingas han och familjen leva Svenssonliv i förorten. Bob deppar ihop på kontoret. Men så en dag får han chans att dra på sig trikåkostymen och ge sig ut på ett nytt livsfarligt uppdrag.

Filmen är coolt animerad, vissa actionscener får nackhåren att resa sig och tanken att göra en svartare film än till exempel ”Hitta Nemo” är inte dum. Ändå ger ”Superhjältarna” mest myror i baken. På tok för lång och med en första halvlek som segar sig fram är det svårt att engagera sig i historien. Särskilt som vår hjälte Bob Parr är en förvuxen, egoistisk snorunge det inte går att känna någon sympati med.

Filmen lanseras som en äventyrskomedi. Mycket humor och skratt blir det dock inte. I?stället lämnar man salongen med lite dålig smak i munnen. Så stereotypa könsroller och vurmande för de kristna familjeidealen var det länge sedan man såg. Pappa får skita i allt och dra ut i världen på äventyr medan supermoraliska mamma ska hötta med pekfingret och nöja sig med en plats vid spisen. Tråkig bild att pränta in i små tindrande barnaögon.

Karin Lindstedt