Mamma Mia vilken film

Jens Peterson

ABBA:s låtar. En musikal som gör bejublad succé världen runt.
Tom Hanks producerar filmen och Meryl Streep toppar en imponerande rollista.
Aftonbladet är som enda svenska tidning med när "Mamma mia!" filmas i London.

LONDON. Det regnar i England.

Men tack vare filmens magi verkar solen skina på oss i Grekland.

Det doftar Medelhavet när Meryl Streep, Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och de andra fångar ABBA:s sånger på film.

Dansare i bikini småspringer från sminklogen i Stanley Kubrick-byggnaden ut i det brittiska regnet. I bakgrunden fyrar Pierce Brosnan av ett soligt leende.

Pinewood är Europas största filmstudio och ser ut som ett industriområde. Men när jag kommer in i den gigantiska hangar som kallas för 007 är jag plötsligt på en grekisk ö.

Här finns hela Donnas taverna, den som bara är ett par väggar i scenversionen av ”Mamma mia!”. Med Medelhavet i bakgrunden. Medelhavet spelas av en gigantisk blå skärm med en stor måne i hörnet.

En sång, fyra dagar

Det är dags för ”Voulez-vous”. Sången filmas i fyra dagar. Takt för takt, mening för mening.

Alla de stora rollerna är samlade i ringdans. Meryl Streep som spelar mamma Donna, Amanda Seyfried som är hennes dotter Sophie. De tre tänkbara papporna.

Stellan Skarsgård klappar händerna och dansar runt. Pierce Brosnan snurrar ett varv. Colin Firth ler mot Julie Walters och Christine Baranski, mamma Donnas väninnor i filmen och medsystrar i rockbandet Donna and the Dynamos.

Viftar med armarna

Alla ska de virvla runt i ringdans. I kameran ser det ut som om allt snurrar för dottern Sophie.

Kameran går och Meryl Streep dyker fram mellan Stellan Skarsgård och Julie Walters i slutet av tagningen. Hon viftar avvärjande med händerna och rusar mot kameran som ska vara den svimmande Sophie.

– Backa. Ge henne en chans att andas. Hon är alldeles tillplattad, säger Meryl Streep och alla börjar skratta.

För ”dottern” är en uppblåsbar leksak som markerar platsen på golvet.

Streep leker med badankan. Alla skrattar åt pipljuden.

Det blir paus medan kamerorna flyttas.

Lyktor hänger kring torget, som är fullt av dansare. Det är möhippa. Scenarbetarna går runt och tänder eldar inför nästa tagning.

Helt nytt

Stellan Skarsgård i gröna shorts och blå strandskjorta står och pratar med Colin Firth.

– Jag har aldrig gjort något sådant här förr och aldrig blivit tillfrågad, säger Stellan Skarsgård. Jag har förmodligen rört mig mer de senaste fyra dagarna än vad jag gjort sammanlagt de senaste fyra åren. Det är som boxning och alla dansarna är 20 år.

Jobbigt men kul

Han och de andra stjärnorna pratar om hur annorlunda filmen är. Och kul.

– Det är sällan jag har haft så roligt på en inspelning, säger Stellan Skarsgård. Jag är helt utmattad efteråt. Man måste tänka på dansstegen och rollen och sångrösten och komma ihåg texten. Riktigt bra skådespelare brukar vara duktiga just för att de är bra på att koncentrera på en enda sak och bara den.

Han berättar om när han fick erbjudandet.

– Min agent ringde och sa ”Stellan kan du sjunga?” Nej, sa jag. Vad är det för roll?

”De ska filma ABBA:s ’Mamma mia!’”

– Ja, då kan jag sjunga, sa jag. För jag tänkte att på film kan man fixa allt efteråt i inspelningsstudion. Folk kan ju flyga på film. Så min agent sa att jag kunde sjunga.

Colin Firth är också blygsam och hävdar att han verkligen inte kan sjunga eller dansa. Men att det är därför han är med.

– Det skulle inte vara lika kul om Kevin Bacon och John Travolta gjorde rollerna. Det blir humor för att vi inte kan sjunga och dansa, säger Colin Firth. Det är roligare att ta folk som är hopplösa och ställa dom på dansgolvet.

Hur kändes det att spela in sångerna med Björn och Benny?

– Lite skrämmande. De ställer höga krav och har rykte om sig att vara väldigt noggranna. Som tur var blev de nöjda, säger Colin Firth. De hade bokat tre dagar för min sång, men de lät mig gå därifrån efter några timmar. Det var rätt smärtfritt. Herregud, om jag kunde ha sett mig själv 1975 stå och sjunga en ABBA-sång med ABBA när jag var 46 år.

Påhittad ö

Teamet har byggt en rejäl bit av Grekland. Till tavernan hör flera byggnader med gästrummen och ett kök. Jag går in i Sophies rum där det finns teckningar av mamma Donna och pojkvännen Sky. En symaskin visar att Sophie är en händig flicka.

I receptionen sitter en affisch och vykort från den grekiska ön vi är på.

Kalokaini heter den. Men leta inte på kartan. Ön finns bara i manus.

Det mesta filmas inomhus i Pinewood, men en månad vid Medelhavet gav den äkta grekiska bakgrunden. De valde öarna Skiathos och Skopolos för deras utseende.

Så här är signalementet: Vita klippor, turkos hav, grön växtlighet och rosa blommor. Ett kapell där bröllopet i musikalen äger rum. Från Donnas taverna utanför London leder trappsteg nedför berget mot havet.

”Kristallklara sånger”

Fortsättningen på de trappstegen ligger på den grekiska ön.

Pierce Brosnan jobbade flitigt i den här jättestudi

on när han var James Bond. Men nu måste han sjunga också.

– Jag sjöng lite i filmen ”Evelyn”, men det var irländsk pub-sång. Att sjunga ABBA-låtar är annorlunda. Det är kristallklara sånger. Man måste vara helskärpt, säger Pierce Brosnan. Jag behövde hjälp av min sånglärare i Los An-geles och vi gick igenom alla ABBA-låtar jag skulle sjunga. Jag har gått omkring i min trädgård hemma på Hawaii och sjungit och sjungit.

Och så ska du dansa också.

– Dansandet går okej. Det är ungefär som att slåss på film. Det är också koreografi, fast man måste vara i takt när man dansar.

Även Brosnan är förtjust i att ”Mamma mia!” är så annorlunda.

Ombyte

– En av de härliga sakerna med att tacka ja är att det är en roll som folk inte väntar sig att jag ska göra.

– Bara för att jag har varit James Bond är jag en del av en gigantisk image, och det är skönt att göra något helt annat. Jag är skådespelare. Jag gör de jobb jag får. Och det här är ett riktigt bra gig.

Sjunger de tre männen verkligen så dåligt som de säger? Bäst att fråga Benny Andersson.

– Sjunga kan dom. Alla tre. Bättre än vad de tror, säger han.

Det låter på Stellan som om han är sämst av de tre?

– Nej, det är han inte, säger Benny Andersson. Stellan tror att han inte kan sjunga, men han kan det. Han har bra tajming och bra röst.

Benny Andersson har följt inspelningen och producerar all musik.

– I inspelningsstudion är jag mer hemma, men det är ändå rätt spejsat att James Bond och mr Darcy och Hamilton står och sjunger ”Waterloo” tillsammans. Det är väldigt skojigt.

Streep strålar starkast

De tre herrarna i all ära. Den stora stjärnan är Meryl Streep.

– Hon kan sjunga alla ABBA-låtarna, säger Benny Andersson. Rubbet i originaltonarterna. Låtar som Agnetha sjöng när hon var 25. Meryl har inga som helst problem med det. Hon är också en mycket sympatisk människa.

Producenten Judy Cramer är barnmorska till ”Mamma mia!”. Det är hon som tjatat igenom den.

– Först hade jag en filmidé, säger hon. Björn och Benny sa nej. Till sist fick jag ihop musikalen.

Den hade premiär 6 april 1999, 25 år efter ”Waterloos” vinst i Brighton.

– Vi har alltid tänkt Meryl Streep i huvudrollen om vi skulle filma, säger Judy Cramer. Hon såg showen på Broadway och skrev ett brev till ensemblen och tackade dem. Vi fick brevet och jag har det på kontoret. Meryl sa omedelbart ja när vi frågade om filmen.

– När vi hade Meryl kunde vi lägga pusslet. Då tackade alla ja. Vilka skådespelare vill inte jobba med Meryl?

– Vi visste att hon kunde sjunga, men vi visste inte att hon kunde sjunga så fantastiskt bra.

Dags att jobba

Varningsklockan ringer. Judy Cramer tystnar omedelbart.

Teknikern trycker på knappen och ”Voulez-vous” dånar igång igen i 007-hangaren.

Skådespelarna står beredda. Regissören Phyllida Lloyd kontrollerar att allt ser rätt ut.

Scen 290. Tagning 4.

– Action.

I rollerna:

Amanda Seyfried: Sophie

Meryl Streep: Donna

Pierce Brosnan: Sam

Stellan Skarsgård: Bill

Colin Firth: Harry

Christine Baranski: Tanya

Julie Walters: Rosie

Dominic Cooper: Sky

Vilken är din ABBA–favorit?

Amanda Seyfried: ”Knowing me ...” och ”The winner takes it all”. ”The name of the game” är pappas favorit.

Stellan Skarsgård: Fråga mig om ett år. Varje låt som inte gjort mig galen om ett år är en favorit.

Pierce Brosnan: ”The winner takes it all”. När Meryl naglar fast mig med den är det väldigt gripande.

Christine Baranski: ”Dancing queen” är min favoritlåt. Den hyllar kvinnlighet, att man ska vara allt man kan vara.

Colin Firth: Jag tror de kommer att ordna en speciell ABBA-avgiftningskur för oss. Ett 12-stegsprogram. 

Judy Craymer: ”The winner takes it all” och ”Dancing queen”. När jag var ung var jag mer ett Led Zeppelin-fan.