Historien växer i den andra delen

I Kill Bill Vol. 2 är rollfigurerna mer mänskliga

När

Quentin Tarantino

nu avslutar sitt vålds- och hämnddrama, lär nog somliga bli glatt överraskade och andra lätt besvikna. Andra filmen tillför ett efterlängtat djup till rollfigurerna, då den innehåller en oväntat stark kärlekshistoria och till och med stundtals nästan är lite gullig.

Andra filmen är heller inte alls samma orgie i våld och blod som den första, även om den innehåller ett riktigt häftigt slagsmål mellan The Bride (

Uma Thurman

) och Elle Driver (

Daryl Hannah

) och några både makabra och genuint elaka scener, som kretsar kring de båda kvinnornas förflutna i Asien.

Även om första kvarten är en resumé av Vol. 1, så är det ännu mer en ingående skildring av vad som hände när Bill (

David Carradine

) sköt The Bride så att hon hamnade i koma i flera år. För att ha fullt utbyte av Vol. 2, bör man förstås se första filmen, just släppt på video/dvd.

B-skådisen Carradine, som då bara medverkade med rösten, har här med sitt fårade ansikte och sin raspiga röst, en kraftfullare utstrålning än han någonsin tidigare har haft, vilket gör kärlekshistorien mellan honom och The Bride trovärdig, trots att de är ett så omaka par.

I inledningsscenen har Hollywood-svensken

Bo Svenson

en biroll, som präst med sydstatsdialekt.

En annan skådis med större roll nu är Tarantino-favoriten

Michael Madsen

, som spelar Bills rätt misslyckade och alkoholiserade bror Budd. Hans konfrontation med The Bride, ger upphov till scener som är ruggigt otäcka för alla med klaustrofobi.

De som saknade Tarantinos öra för smart dialog, får sitt lystmäte den här gången, här vimlar av långa konversationer, med knivskarpa repliker.

Efter att ha sett Vol. 2 växer även Vol. 1. När man har hela historien, framstår inte The Bride längre enbart som en slags seriefigur, utan som en människa av kött och blod, Tarantino lyckas få oss att förstå hennes känslor, få oss berörda.

Fast allra mest bultar förstås regissörens hjärta för den typ av våldsfilmer som bara nördarna brukar hitta i videobutikerna.

Tarantino har kanske inte något särskilt väsentligt att berätta, men få kan som han utnyttja filmmediets möjligheter. Han skapar en alldeles egen värld genom att på ett både vildsint och stilsäkert sätt ”sampla” ur sina B-filmsfavoriter, på samma sätt som hip hop-arna gör det ur musikhistorien.

Kill Bill Vol. 2

Jan-Olov Andersson