Träffsäkert och roligt

”Fröken Sverige” handlar om att vara sig själv i stället för att vara ”rätt”

Det har blivit allt viktigare att vara "rätt" i dagens samhälle. Det ideal som skapas via dokusåpor och ungdomstidningar är att unga tjejer ska vara snygga, smarta, roliga, rätt klädda och helst både vara smala och ha stora bröst. I alternativa kretsar går man till överdrift åt andra hållet; där betyder ytan, utåt sett, ingenting.

19-åriga Moa (

Alexandra Dahlström

) vacklar ständigt mellan vem hon egentligen vill vara. Gänget hon är med i är veganer, demonstrerar mot McDonalds, lyssnar på progressiv rockmusik. Samtidigt är de hopplöst fast i gammaldags könsroller och låter sig villigt utnyttjas av gängets manlige tuffing (

Sverrir Gudnason

). Och Moa tycker i smyg att det är OK att sminka sig, att ha sexiga underkläder, att lyssna på Patrik Isaksson.

Mötet med en ny och lite snobbig pojkvän (

Sebastian Ylvenius

) ställer allt på sin spets?

Sara Kadefors

manus är fyllt av träffsäkra och roliga iakttagelser. Kring de alternativa rörelsernas brist på humor och stenhårda krav på politisk korrekthet. Kring "radikala" föräldrar som hjälper andra i nöd, men inte ser sina egna barn.

Sissela Kyle

och

Magnus Roosman

glänser i biroller, som Moas föräldrar.

Debutregissören

Tova Magnusson-Norling

har både skickligt guidat den unga ensemblen och hittat fyndiga bildlösningar.

Om "Fröken Sverige" har en svaghet, så är det att medan det är lätt att engagera sig i hur det ska gå för den ibland lite småtjuriga Moa, suveränt spelad av Alexandra Dahlström, så blir personerna runt henne lite väl vagt tecknade.

Men det är mycket underhållande att följa Moas kamp för att få vara som hon själv vill. Och rätt kul att den i vissa kretsar så hånade

Patrik Isakssons

dunderhit "Du får göra som du vill" här blir som en slags signaturmelodi för att man ska bejaka sig själv.

Fröken Sverige

Jan-Olov Andersson