Roy Andersson om Lena Anderssons bok: ”Det är romanen som har kidnappat mig”

Jan-Olov Andersson

Roy Andersson om årets största kulturbråk

Det är höstens stora snackis i kulturvärlden. Att filmregissören Roy Andersson är Hugo Rask, huvudpersonen i Lena Anderssons succéroman ”Egenmäktigt förfarande”. Nu talar den 71-årige filmregissören ut om den kulturdebatt där det ständigt kommer nya inlägg.

– Det är inte klokt. Det är fan inte jag som har kidnappat romanen, det är väl i så fall romanen som har kidnappat mig, säger han till Nöjesbladet

Lena Anderssons roman vann August-priset som årets bästa bok i fjol och har sålts i flera hundra tusen exemplar. Hos många i kulturkretsar har det länge skvallrats om att förebilden för Hugo Rask, den konstnär som bokens kvinnliga huvudperson Ester Nilsson blir olyckligt förälskad i, måste vara filmregissören Roy Andersson. Dels verkar somliga veta att Lena och Roy hade en kort romans för många år sedan. Dels är beskrivningen av Hugo Rasks kontor så detaljerad att alla som har satt sin fot i Roy Anderssons Studio 24 på Östermalm, omedelbart känner igen sig.

Går inte att komma förbi

Jag träffar Roy för att prata om filmen ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Vinnare av Guldlejonet i Venedig. Har premiär på Stockholms filmfestival på söndag. Och på bio runt hela landet onsdag 12 november. Filmen får vi återkomma till i ett senare reportage. För det går förstås inte att komma förbi ”Hugo Rask-debatten”. Ända sedan filmregissören förra veckan svarade på frågan om Hugo Rask, i tidningen Fokus och i tv-programmet ”Skavlan”, har det ständigt kommit nya inlägg för och emot honom.

Förminskar författaren och romanen

Främst kvinnor tycker att han förminskar både Lena Andersson och romanen genom att hävda att han är Hugo Rask. Några män tycker att alltihop har blivit till mobbning av Roy Andersson. Fler inlägg lär komma. Och regissören själv har inget emot att utveckla sina tankar i ämnet.

– Jag tycker det nästan börjar bli löjeväckande. Eller… ”löjeväckande” är kanske fräckt att säga, men det har gått för långt. Jag sa inte så här: Det är jag som är Hugo Rask. Jag vill minnas att jag sa att när jag har hört nära bekanta berätta om boken, så förstår jag att det är jag som är Hugo Rask. Sedan vet jag ju att Lena och jag har varit ihop.
 

Du har känt till boken länge?

– Ja, ja, och jag förstår ju ungefär vad boken går ut på. Det kan väl inte vara något särskilt spännande material, så pass intressant är ju inte jag i alla fall. Jag kan vara orolig för att hon varit ojuste, framställt mig på ett sätt som inte är sant, jag lär ju framstå som en ganska otrevlig typ, det är ju tråkigt. Jag kan ju tycka att hon framställer inte sig själv, i Ester Nilssons gestalt, särskilt positivt heller, utan som en som är envis och nästan besatt av Hugo Rask.
 

Upplevde du det så i verkligheten också?

– Ja… det är en väldigt intensiv person.– Vi hade stort kulturutbyte, med tankar och idéer om böcker och kulturpolitiska frågor, det var inget torftigt förhållande på det sättet, intellektuellt var det givande.
– Det värsta med mig, det är nästan min svagaste sida, är att jag inte gillar att göra människor ledsna. Jag har gått med på saker för att de inte ska bli ledsna.
 

Så du höll dig undan?

– Man kan säga nej på olika sätt, ett är genom att hålla sig undan.
Många undrar varför du inte har läst boken, om inte annat så av nyfikenhet?

– Ja, jag har fått kritik för det, det beror enbart på att jag haft för mycket att göra med den här långfilmen, då vill jag inte tappa fokus på den andra frågan. Jag ska absolut läsa boken, så småningom.
 

Så det är inte ett sätt att förminska författaren och boken?

–  Ja, det har sagts att jag har kidnappat romanen… men nej , nej, vad fan, det är väl i så fall romanen som har kidnappat mig.
 

Är du rädd för att ”Hugo Rask-bråket” kommer i vägen för din film?

– Det finns väl väl cyniska pr-människor som säger att allt publicitet är bra. Jag vet inte, jag tyckte först det bara var genant, nu bekymrar det mig inte längre.
– Man har själv blivit sårad i kärlek och sårat andra många gånger. Det är inte så kul, men det är ju faktiskt så i livet. Men det är ju förvånansvärt hon kunde hålla detta i sitt huvud så länge att hon skrev en roman tolv år senare.