Rourke: – Jag var i helvetet och vände
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-13
80-talets bad boy är tillbaka efter de svåra åren
HOLLYWOOD. Från sexsymbol och underbarn i Hollywood till filmstadens persona non grata.
Mickey Rourke har gått igenom allt.
För Nöjesbladet berättar den Oscarsnominerade huvudrollsinnehavaren i ”The wrestler” om livet på botten, comebacken, längtan efter kärlek och ärren efter boxningen som aldrig läker.
En blandning av övervintrad popstjärna och amerikansk filmhallick från 70-talet.
Det är bilden Mickey Rourke bjuder på när han i röd-orange-vita kläder och slingblekt hår kommer släntrande genom Beverly Hiltons korridorer i Beverly Hills.
I famnen håller han varsamt chihuahuan Loki – hunden han tackade när han vann en Golden Globe i januari.
– Jag har inte så många riktiga vänner. Loki har aldrig svikit mig, säger han.
Blir känslosam
Under vårt timslånga möte blir Rourke gång på gång synligt känslosam. Men han poängterar med eftertryck att han inte har någon annan än sig själv att skylla för att han sparkades ut i kylan.
– Jag misskötte mig något fruktansvärt de första 15 åren, säger Rourke som blev megastar med kassasuccén ”9 och 1/2 vecka” 1986.
För den som inte minns historien finns en kort sammanfattning här intill.
Klart är i varje fall att Rourke hamnade på dekis när han valde boxningen före Hollywood.
Därför är det något av ödets ironi att han nu gjort 2000-talets comeback med en film om en brottare på dekis.
Ändå höll också den på att gå honom ur händerna. Först för att ingen ville finansiera en rulle med föredettingen Rourke i huvudrollen. Sen för att huvudrollsinnehavaren fick kalla fötter.
10 år i terapi
– Rollen stod mig för nära. Jag visste att Darren (Aronofsky, regissör och manusförfattare, reds anm.) skulle vända ut och in på mig. Jag var inte säker på jag ville återvända till den platsen. Jag hade just gått i terapi i mer än tio år för att ta mig därifrån.
Rourkes skratt blottar en guldtand i överkäken.
– Men när jag läste manuset insåg jag att Randy Robinson var äkta. I verkligheten vinner man inga mästerskap när man gör comeback. Den som en gång kastat in handduken är fast i sin egen värld av hopplöshet.
När Rourke sedan träffade Aronofsky övertygades han.
– Darren visste vad han ville och tänkte inte kompromissa. Han sa, ”Du måste lyda allt jag säger och allt jag gör. Och jag har inte råd att betala dig”. Jag svarade, ”Okej, låt oss dra igång”.
Innan inspelningen påbörjades fick Rourke order om att lägga på sig 16 kilo muskler. Därefter sattes han i wrestlingträning i tre månader.
– Första veckan kunde jag knappt få på mig tightsen.
Han skrattar på nytt.
– Wrestling är något helt annat än boxning. Allt är inövad koreografi. Jag tvingades ändra allt jag lärt mig under 20 år – hur jag skulle dölja ett slag och hur jag skulle attackera.
Till viss del handlar filmen om att se tillfället i livet och ta vara på det.
– Det var fruktansvärt att bli påmind om det. När man älskar det man gör och blir satt i kylskåpet lever man i isolerad förnedring.
Ögonen fylls av tårar
Men hur mådde du när du stod på toppen av karriären?
– Jag kunde inte acceptera det eftersom jag inte ville ha hyllningarna. Jag vill ha dem när ...
Rourkes ögon fylls av tårar.
Du kan ta en paus om du vill.
– Nej, nej, det är bara ...
Han drar ett djupt andetag.
– Jag ville ha dem när jag var liten. Det gjorde mig arg att jag fick dem när jag var man i stället för barn.
Det imponerar att du vågar bli känslosam inför personer du inte känner.
– Det är för att du ställer frågor jag tycker det är jobbigt att prata om.
Störs du av dina egna reaktioner?
– Ja. Jag önskar att jag kunde vara lugnare när det gäller saker jag fortfarande har känslor inför.
Dolde skam med galenskap
90-talet kallar Rourke sin förlorade period.
– Jag sjönk så djupt att jag tvingades söka hjälp. Det är fortfarande genant att behöva medge det. Men jag anlitade en terapeut och tvingades jobba hårt för att ta reda på vad som fick mig att kortsluta.
Vad var det?
– Saker från min barndom. Jag kände övergivenhet och skam och dolde det med hårdhet och galenskap.
Är det inte risk att du får ett återfall?
– Inte en chans. Jag har varit i helvetet och vänt. Jag vill aldrig dit igen.
Varför la du boxningshandskarna på hyllan?
– Läkarna stoppade mig. Jag klarade inte den neurologiska undersökningen.
Hur kändes det?
– Jag ville inte sluta. När jag bommat tre tester frågade läkaren hur mycket jag skulle få för fajten i Atlanta. Jag berättade summan. Då sa han, ”Får du en smäll till i huvudet kommer du inte att kunna räkna de pengarna”.
Kände du av hälsoproblemen?
– Jag kunde minnas personer tio år bakåt i tiden. Men jag kom inte ihåg det som hände tio minuter tidigare.
Hur mår du i dag?
– Jag hör dåligt på ena örat. Händerna kommer aldrig att bli desamma igen. Finmotoriken i fingrarna är borta. Att skruva på tandkrämskorken är en stor grej för mig. Men det går att leva med. Jag har inte tänkt börja virka.
Vi ser dig bara med Loki. Har du inte funnit någon ny livspartner?
–Nej. Jag var gift för 13 år sedan. Min fru stack – antagligen för att hon var tvungen. Hon kom aldrig tillbaka.
Tatueringen blir kvar
Har du någon kontakt med Carré Otis i dag?
– Hon flyttade till Colorado och fick två barn. Jag väntade i tio år. Häromdagen fick jag ett meddelande. Hon hade hört talas om filmen.
–Jag har fortfarande hennes namn på min arm. Det kommer jag aldrig att ta bort.
Vad söker du i en partner?
– Blixt och dunder. En kvinna som jag varje dag kan titta på och tänka: ”Hon är mitt åskväder”.
Minns du filmerna med Rourke?
”Fiket” (1982)
”rumble fish” (1983)
”9 1/2 vecka” (1986)
”angel heart” (1986)
”barfly” (1987)
”wild orchid” (1989)
”bullet” (1996)
”sin city” (2004)
”the wrestler” (2008)