Sorg och skalv i japansk Super Mario-dödare
”Suzume” är som att stiga in i en helt ny, pårökt värld
Publicerad 2023-04-13
Suzume
Regi Makoto Shinkai, med röster av Nanoka Hara, Hokuto Matsumura, Eri Fukatsu, Shota Sometani.
FILMRECENSION. I Kina, en av världens största filmmarknader, hade inte nya Super Mario-filmen en chans mot ”Suzume” förra veckan.
Så är filmen förstås gjord av en regissör som har tagit stora delar av världen med storm.
ANIMERAT. Makoto Shinkai står för några av de senaste årens mest framgångsrika animerade filmer. ”Your name” och ”Weathering with you” är magiska tonårsdraman som inte skäms för sina känslor och vars historier är grundade i japansk mytologi, med drömska miljöer i städer och på landsbygden, varvat med budskap om ett oroligt klimat.
Den förstnämnda filmen hade en komet i handlingen och den sistnämnda var ett dystopiskt besök i ett Tokyo där det aldrig slutar regna. När regissören befann sig på resande fot i Japan formade sig idén för ”Suzume”. Den här gången ville han lyfta en verklig katastrof, den enorma jordbävningen 2011. Vi brukar vanligtvis koppla samman den med händelserna i kärnkraftverket Fukushima, men katastrofen var mer omfattande än så.
Mask som krälar under Japan
Här handlar det inte om kärnkraftsfrågan, utan Shinkai fogar samman oron för jordbävningar med sitt sedvanliga intresse för japanska myter. Det stora hotet i filmen gestaltas av Namazu, en stor mask som krälar under de japanska öarna och orsakar jordskalv.
Vi lär oss att masken kontrolleras av två skyddsstenar, men deras status är osäker. En av dem har antagit formen av en katt, Daijin, en pigg krabat som dyker upp hos huvudpersonen, 17-åriga flickan Suzume och hennes nyfunne vän Sota, som är på jakt efter ödsliga områden där mystiska dörrar leder till andra dimensioner.
Daijin förvandlar Sotu till en trebent pall (!) och kalabalik följer. Pallen har Sotus själ och personlighet, lite som de talande husgeråden i ”Skönheten och Odjuret” (1991). Suzume och Sotu måste försöka stoppa masken från att förstöra Tokyo, men allt har även en koppling till flickans barndom och sorgen efter mamma.
Det är sannerligen inget fel på regissörens fantasi eller blick för färggranna, magiska äventyr. Hans filmer är slående vackra och precis som med de ovan nämnda dörrarna i ödsliga landskap är det som att stiga in i en helt ny, pårökt värld.
Omöjliga att få ur huvudet
Storyn har en stark ambition att fånga den verkliga sorgen och rädslan kring naturkatastrofer. Shinkai var orolig för att händelserna 2011 redan håller på att glömmas bort. Hanfår ihop det jordnära med det skruvat mytologiska på ett snyggt sätt, trots longörer som hindrar den där verkligt känslosamma knockouten i slutet.
Bandet Radwimp har slagit sig samman med Tiktok-fyndet Toaka och bidrar, liksom i de tidigare filmerna, med låtar som är omöjliga att få ur huvudet när man lämnar bion.
Filmen har biopremiär i morgon, 14 april.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.