Modigt – men för långsamt
Publicerad 2011-05-16
Play
DRAMA Grupptryck, fördomar, rasism, ”omvänd rasism”, rätten att ta lagen i egna händer. Inga lätta ämnen som Ruben Östlund tacklar i sin tredje långfilm. Den är inspirerad av verkliga händelser och skildrar hur fem svarta tonåringar i 12–14-årsåldern lurar och rånar tre jämnåriga vita grabbar, med en retorisk fälla som kallas ”brorsantricket”.
Alla som gillade ”De ofrivilliga” (jag var en av få filmtyckare som inte gjorde det) kommer att känna igen sig. Långa tagningar med fast kamera, ibland händelser som sker utanför bilden. Inledningen är provocerande långsam, flera scener är på tok för långa.
Helt oförutsägbart
Ändå tycker jag att ”Play” stundtals är mycket bra. Även om Östlund har ett lite kyligt sätt att iakta människor, lite som Michael Haneke, är detta en film som engagerar, retar upp en, roar (ibland), väcker tankar och är totalt oförutsägbar.
Modigt också att väcka tankar, snarare än att skriva folk på näsan vad de ska tycka. Skildringen av det svarta killgänget lär väcka mycket debatt.