Tomas Andersson Wij minns och summerar
Uppdaterad 2024-01-27 | Publicerad 2024-01-26
ALBUM Med garvade jazzmusiker i ryggen stannar den strax 52-årige Tomas Andersson Wij upp och ser tillbaka på livet och karriären.
”Sorgsna sånger gör mig glad” är ett både berörande och ovanligt välljudande album.
Tomas Andersson Wij
Sorgsna sånger gör mig glad
Ebeneser/Playground
POP De flesta artister sjunger om sitt eget liv på ett eller annat sätt, oftast är det ju med den personliga erfarenheten som det verkligen går att beröra.
Att skriva låtar om det egna artisteriet vågar sig betydligt färre på. Det brukar rentav ses som en varningssignal och ett tecken på sviktande verklighetskontakt när musiker börjar rita ihop texter om till exempel livet på turné.
Men på det trettonde studioalbumet med Tomas Andersson Wij handlar faktiskt flera av låtarna om hur han har det på jobbet. Allra mest så i ”Still got the blues från Sverige”, en summering av de 20 år som har gått sedan ”Blues från Sverige”, singeln som gav rockpoeten från Fruängen en större publik och en heltidskarriär som sångare och låtskrivare.
Den nivån av självmedvetenhet irriterar säkert en del men Tomas Andersson Wij har en så intim relation till sin publik att det sannolikt fungerar på ”målgruppen”. Han kan sjunga om de stapplande stegen med första tonårsbandet i ”Vinden”, scenerna han trivs bäst på i ”Bord för två” eller sin blygsamma rider i ”Hundra svarta rosor” för att han vet hur man levererar en historia som doftar och engagerar.
Särskilt som han givetvis sin vana trogen gärna knyter ihop erfarenheterna från scenerna med en större berättelse om utvecklingen och tillståndet i landet.
Sångaren både säger och sjunger att han ibland på senare år har tvivlat på sin fortsatta förmåga, och kanske är det för att överbevisa sig själv om motsatsen som det här är en så omsorgsfullt gjord skiva.
Tillsammans med producenten Emanuel Lundgren har han plockat in meriterade jazzmusiker som Johan Lindström, Konrad Agnas, Jesper Nordenström och Nils Berg, vilket ger de akustiskt präglade låtarna syre och en tilltalande lättrörlighet.
Det har de facto sällan låtit så bra om ett Tomas Andersson Wij-album. Från det inledande, lätt Plura-anstrukna sexminuterseposet ”L K E” till avslutande ”Alltid på väg”, en cover på en 70-talspsalm av artisten och prästen Ingmar Johánsson med Loney Dear som gäst.
Efter 26 år som skivartist går givetvis det där självtvivlet att förstå, sånt drabbar de flesta reflekterande människor som kliver över 50-strecket (sångaren fyller 52 om en dryg vecka). Men det finns ingenting på det här albumet som indikerar att glöden på något sätt börjat falna.
Snarare låter det som att det nya musikaliska umgänget har givit Tomas Andersson Wij en liten nytändning.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik