Hårdrock ses fortfarande som något fult och farligt – särskilt för kvinnor

Lilas Mayassi och Shery Bechara, grundarna av det Libanesiska metalbandet Slave to Sirens och huvudpersonerna i dokumentären ”Sirens”.

De kallas för horor, satanister och en styggelse inför Gud.

Anledningen? De spelar hårdrock.

I dokumentären ”Sirens” möter vi Slave to Sirens, Libanons första och hittills enda kvinnliga metalband.

På ytan ser Slave to Sirens ut som vilket hårdrocksband som helst. Bandmedlemmarna klär sig i skinnjackor, slitna jeans och bandtischor som har tvättats med stor varsamhet. De dyrkar band som Judas Priest och Testament och drömmer om att turnera världen över.

Men som kvinnor i ett konfliktdrabbat land där hårdrock anses vara fult och farligt skapar bandet sin musik i mödosam motvind. Hat och hot i sociala medier är vardagsmat, liksom dömande blickar ute på gatorna. Bandmedlemmarna tvingas repa i undermåliga lokaler där elektriciteten ofta stängs av och spelningar, som är en sällsynt företeelse, förvisas till utkanterna av huvudstaden Beirut.

I dokumentären ”Sirens”, som just nu visas på filmfestivaler runt om i världen, följer dokumentärmakaren Rita Baghdadi bandet under en tumultartad tid i Libanon – från oktoberupploppen 2019 till den förödande explosionen i Beiruts hamn 2020. Rep, spelningar, låtskrivarsessioner och interna konflikter äger rum vid sidan av våldsamma protester och upplopp. Det libanesiska folket har fått nog av regeringens vårdslösa politik som har lett till hög arbetslöshet och utbredd fattigdom.

Spänningarna har såklart spillt över på medlemmarna i Slave to Sirens. Genom en skoningslös mix av thrash och dödsmetall kanaliserar kvintetten känslor av rädsla, uppgivenhet och ilska i frågor som rör förtryck, krig och sociala orättvisor. ”Metal is the language of rebellion”, som bandets gitarrist Lilas Mayassi uttrycker det i dokumentären.

Samtidigt vägrar musikerna att stöpas i samhällets snäva kvinnomall. Hemma hos Mayassi är pressen att gifta sig och skaffa barn (och därmed lägga musikerdrömmarna på hyllan) särskilt stor. I flera känslosamma scener ser hon ut att lida något oerhört när hennes mamma låter ämnet komma på tal. Mayassi bär dessutom på en betungande hemlighet – hon har nyligen insett att hon är gay. Som homosexuell hårdrocksmusiker i Mellanöstern är oddsen staplade mot henne.

Där hårdrock är förbjudet

Slave to Sirens är inte ensamma om att leva i en vardag av blod, eld och död. I länder som Syrien och Iran är metal dessutom förbjudet enligt lag. Personer som blir påkomna med att spela västerländsk musik riskerar att torteras och dömas til långa fängelsestraff. Särskilt utsatta är musiker som spelar hårdrock, som ofta klassas som satanistisk och regeringskritisk. Det har iranska akter som Confess och Arsames tyvärr fått erfara.

Här i Sverige är vi inte förskonade från fördomar om hårdrock. Musikgenren är kultursveriges svarta får som ofta åsidosätts eller sparkas på, och stereotypiska skildringar av hårdrockare dyker titt som tätt upp i film och på tv.

Men that’s it. Satanistskräcken som en gång spred sig som pesten bland samhällets mest konservativa skikt har sedan länge ebbat ut. Och även metalband kan få ovärderligt stöd av något av de statligt finansierade studieförbunden som har varit med att bygga upp det svenska musikundret.

Men vi kan aldrig ta kultur, folkbildning och yttrandefrihet för givet. Inte hårdrock heller för den delen. Det är dokumentärer som ”Sirens” slående påminnelser om.

Slave to Sirens uppträder på Wacken Open Air i Tyskland 2019.
Sångerskan Haniye Kian (nummer två från höger) flydde från Iran och sjunger i dag i det turkiska metalbandet Desecrate.