J Balvins publik skapar en sällan skådad fest

Per Magnusson

helskärm

KONSERT Den colombianska stjärnan J Balvin må inte vara rakt igenom briljant – men hans publik är hundra procent häpnadsväckande.

De lyfter konserten till en sällan skådad försommarfest i den latinamerikanska popmusikens tecken.

J Balvin
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: Cirka 6 000. Längd: 90 minuter. Bäst: Bad Bunny-samarbetet ”La canción” – och publiken. Sämst: När J Balvins reggaeton blir till stökig edm. Fråga: Qué más pues?

Den största popmusiken kommer inte längre nödvändigtvis från USA. Inte heller framförs den tvunget på engelska. Det är artister som puertoricanska Bad Bunny, spanska Rosalía och brasilianska Anitta bara några exempel på.

Colombianska J Balvin är en smärre veteran i sammanhanget. Den 39-åriga reggaeton-stjärnan har sålt över 25 miljoner skivor och remixats av Beyoncé. Sjätte och senaste albumet ”José” kom för tre år sedan.

Stämningen på Hovet är festsuktande från start när smärre familjer insvepta i colombianska flaggan vrålar med i Daddy Yankees hit ”Con calma”. Det hjälper att en lång, svensk vinter plötsligt slagit ut i kontinental värme. Hovet påminner mer om en svettig klubb än en svensk ishall.

J Balvin äntrar scenen på en tron, inte olik den som Jay-Z och Kanye West använde på sin ”Watch the throne”-turné. Kanske för att accentuera sina rötter i den amerikanska hiphop som han föll för när han som ung flyttade från hemstaden Medellín till New York.

Snart får sångaren sällskap av sex dansare på scenen. Musiken tar två dj:s hand om (de vrålar även ”remix!” när stunden kräver). Ingen i arenan sitter ner. Att titta ut över läktaren är att se en enda stor, dansande kropp.

I snabba glasögon och glittrig jacka som förstärker en V-formad torso agerar huvudpersonen kanske inte avmätt, men han anstränger sig knappast det där lilla extra på scenen. När han ändå behöver vila – eller bara byta om till en ännu mer glittrig outfit – gör dansarna jobbet som pausunderhållning.

Efter en stund presenterar sig artisten med sitt riktiga namn, ”José”. I mellanpratet är enda gången han kommunicerar på engelska – när han byter till spanska även där möts han av ett jubel som lyfter taket.

Till alla som inte talar spanska men som ändå är här riktar han ett särskilt tack. ”Vi fortsätter att höja vår kultur och vårt blod”, säger han från scenen. Det finns naturligtvis någonting fint i detta – i en allt mindre centrerad popmusik – och i densamma som överbryggande och enande kraft.

Det är egentligen ganska fascinerande hur många samtida uttryck som smälter samman i J Balvins värld: främst jamaikansk dancehall, amerikansk rap och pop. När artistens reggaeton raderas till förmån för stökig edm blir det mest daterat och utmattande (även om Skrillex-samarbetet ”In da getto” får kvällens största ovationer, i viss konkurrens med Cardi B:s ”I like it”, där J Balvin har en gästvers).

Mest gillar jag när colombianens reggaeton flyter ut i någonting långsamt och mjukt och scenljuset skiftar till blått, som i ”Ahora dice”. Då gör han skäl för epitetet som genrens Drake.

Ännu mer så i Bad Bunny-hiten ”La canción”, som i sammanhanget blir till en ballad med snyftande, sprucken trumpet. J Balvin framför den sittande med benen dinglande från sin tron, till tusentals tändare och lika många hjärtan i brand.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik