Glödande rock´n´roll

Kings of Leon

Youth & young manhood (rock)

Men kolla här då. Ett Allman Brothers som lärt sig spela på CBGB's. Eller The Strokes med medlemmar som till vardags kör långtradare mellan Memphis och Little Rock. Eller Johnny Thunders & The Heartbreakers fastsurrat i en gisten gammal träveranda i Mississippi. Eller Little Feat uppfostrat av redaktionen på tidningen Vice.

Kings of Leon är helt enkelt bandet som slår en bro mellan East Village i New York och delstaterna söder om Dixie-Mason-gränsen. Det har ingen gjort tidigare. I alla fall inte med så här förnämligt resultat. Bröderna Followill lyckas verkligen para febrig, korthuggen, nervös, new yorksk punk-estetik med själen, sävligheten och hänget i klassisk sydstatsboogie.

Det låter fan så tufft.

Black Crowes? Jo, fast mycket mer New York. The Strokes? Jo, fast mycket mer Södern.

Andra skulle kanske hävda att den stora skillnaden mot den sortens band är att den här unga Tennessee-kvartetten – som alltså består av de tre sönerna till en sträng predikant från Memphis och deras kusin - egentligen inte hann skriva en tillräcklig mängd tillräckligt starka låtar innan det upphetsade skivbolaget tyckte det var dags att släppa debutalbumet ”Youth & young manhood”.

Insprängda mellan bomber som garagerockiga”Red morning light”, Lowell George-böljande ”Joe's hand” och suggestiva ”Holy roller novocaine” finns det onekligen några nummer som rent kompositionstekniskt måste betraktas som utfyllnad.

Men jag tänker faktiskt inte alls på det. Dels är jag alldeles för hänförd av själva formen. Dels finns det sån iver och sån rusig inlevelse i framförandet att också de mindre mästerliga sångerna börjar glöda.

Caleb, Nathan, Jared och Matthew (det är han som är kusinen...) försöker ibland låtsas att de är lika blaserat oimpade som vilken Ronnie Van Zant som helst, men det fungerar dåligt. De lyckades aldrig helt dölja hur vildsint upprymda de är över att äntligen få leva ut rock ’n’ roll-drömmarna. Oemotståndligt.

Per Bjurman