Megan Thee Stallion är förbannad och briljant

Per Magnusson

helskärm

ALBUM Megan Thee Stallions andra album ”Traumazine” påminner om ett ilsket men nästan rakt igenom underhållande Twitterkonto.

Ingen går säker när den amerikanska rapstjärnan svingar fritt.

Megan Thee Stallion
Traumazine
1501 Certified Entertainment/300 Entertainment

helskärm

HIPHOP På ytan framstår Megan Thee Stallion som en produkt av sin tid. Hashtags och dansutmaningar på Tiktok var absolut delar i genombrottet med hiten ”Hot girl summer” för tre år sedan.

Men egentligen är 27-åringen från Texas – med sitt tekniskt skickliga uttryck i en samtid som mest mumlar genom autotune – en rappare av den gamla skolan. Som 20-årig student lät hon först tala om sig via Youtube, där hon utklassade ett gäng killar i en hiphop-battle i Houston. Debutalbumet ”Good news” ignorerade samtida trender och var snarare en uppdatering av den 90-talshiphop Megan växte upp med.

Efter två år som en av världens största rappare i en dokumenterat stenhård bransch har debutens jublande stämning lagt sig. Megan Thee Stallion är för närvarande mitt i en juridisk strid med sitt skivbolag. Titeln ”Traumazine” kommer från ”en kemikalie som frigörs i hjärnan när den tvingas hantera smärtsamma känslor orsakade av traumatiska händelser”. Albumet överraskningssläpptes i fredags och marknadsförs som ”exceptionellt sårbart”.

Megan Thee Stallion svingar fritt från start. Hon är ”sick of being humble”. ”Traumazine” påminner om ett ilsket men nästan oupphörligt underhållande Twitterkonto.

När Megan inte skickar ordsalvor åt andra hyllar hon sig själv. ”Maybe I'm just not shaped the way that make these niggas givе a fuck” är en nyckelrad från ”Not nice” och en ledtråd till albumets tema: att vara kvinna i en dokumenterat patriarkal industri.

Som rappare har Megan hänförande lyskraft. Man måste bara höra nästa rim. Gästerna – Future, Jhené Aiko med flera – försvinner i skuggan av huvudpersonen.

Precis som på debuten handlar det om poppig, lekfull rap i kölvattnet av 90-talet. Men några stunder sticker ut. I den klistriga ”Her” ansluter Megan Thee Stallion till den house-sommar som Beyoncé och Drake redan introducerat.

I den självutlämnande ”Anxiety” blottar artisten sin mentala ohälsa, men fortfarande inom ramen för sin persona: ”I'm a bad bitch, and I got bad anxiety”. Hon hyllar sedan andra kvinnor i branschen som mått dåligt; ”Jammin’ to Britney, singin’ to Whitney/I just wan’ talk to somebody that get me, yeah”.

Oavsett om Megan Thee Stallion är fly förbannad, rappar om ångest eller gör lullig flip flop-r’n’b om livet – gör hon det med osviklig hantverksskicklighet och humor. Det är egentligen bara omfattningen på arton låtar och den lite inkvoterade Dua Lipa-finalen ”Sweetest pie” som drar ner helhetsbetyget.
BÄSTA SPÅR: ”Flip flop”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik