The Hellacopters gör comeback med stil

Publicerad 2022-04-01

The Hellacopters 2022: Anders ”Boba Fett” Lindström, Robert Eriksson, Nicke Andersson, Dregen, Dolf DeBorst.

ALBUM Sjutton år efter senaste albumet med egna låtar lyckas The Hellacopters alldeles ypperligt med att ta sin rock in i medelåldern.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
The Hellacopters
Eyes of oblivion
Nuclear Blast/Sound Pollution

ROCK Det är nästan exakt 14 år sedan senaste Hellacopters-albumet kom ut men det känns som härom dagen. För att inte tala om avskedskonserterna på Debaser Medis i Stockholm ett halvår senare, det var ju alldeles nyss.

Möjligen har min förvridna upplevelse av tid en del att göra med att vi inte direkt har behövt sakna medlemmarna. Alla har under åren synts i olika projekt, inte minst orkesterledaren Nicke Andersson som firat nya triumfer med det poppigt 70-talsrockande Imperial State Electric och det doomigt 70-talsrockande Lucifer.

Dessutom är det ju ”bara” sex år sedan The Hellacopters återförenades på Sweden Rock, för att fira 20-årsjubileet av klassiska debuten ”Supershitty to the max!”. Då med originalsättningen inklusive Dregen. En spelning som snart blev fler, och den djupt punkrotade kvintetten dök så småningom rentav upp som husband i ”På spåret”.

The Hellacopters i dag är inte samma band som lämnade oss 2008. Robert ”Strängen” Dahlqvist finns tragiskt nog inte i livet längre, originalbasisten Kenny Håkansson har lämnat över till nya zeeländske Dolf DeBorst från The Datsuns och Imperial State Electric. Medelåldern i gruppen börjar krypa mot 50-strecket.

Icke desto mindre lyckas de ypperligt med att ännu en gång destillera fram av det unika The Hellacopters-soundet. Det som är en sömlös syntes av Kiss och Ramones, MC5 och Cheap Trick, Roky Erickson och Al Green. Eller nåt. ”The Beatles möter Judas Priest”, säger Nicke Andersson själv i biografin innan han konstaterar att det egentligen räcker att kalla det ”high energy rock’n’roll”. Förmodligen har han rätt.

Gitarrslingorna viner och tjuter, melodierna är rakt igenom gedigna och omedelbara, kärleksfulla blinklingar till Tony Iommi och Ace Frehley rinner in i låtarna med en naturlighet som bara uppnås hos ett gäng 70-talister som har älskat sin rock passionerat sedan sexårsåldern.

I oväntat klassiskt souliga balladen ”So sorry I could die” kliver Andersson dessutom upp ett nytt snäpp som sångare. Låten om sorg och otillräcklighet lär inte handla specifikt om ”Strängen” men passar onekligen fint in på just den här skivan.

Som i övrigt även rymmer en rad högst potentiella livesmashar. ”A plow and a doctor”, ”Positively not knowing” och ”Try me tonight” är underhållningsrock av finaste sort. ”Tin foil soldiers” tar ett kul steg åt glamboogie och jangliga ”The pressure’s on” fångar den popsensibilitet som också är en vital del av The Hellacopters.

”Eyes of oblivion” låter på vissa sätt kanske lite mognare än tidigare, men aldrig på ett tråkigt sätt. Det är här är fortfarande stilfullt dumsmart high energy rock’n’roll.
BÄSTA SPÅR: ”Eyes of oblivion”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik