"Speldosa" håller högsta klass i år

SÄLEN

Artisterna, låtarna, humorn, bandet, dansarna, kläderna" allt håller högsta klass.

Årets lyxiga upplaga av Speldosa är i nivå med de senaste årens allra bästa krogshower och revyer.

Under några år, med start 1986, samlade Björn Skifs sina artistkompisar under namnet Badrock.

Speldosa - i år för fjärde gången, cirka 4 100 kom i går och man tror på totalt 12 000 sålda biljetter - har ett mer ambitiöst upplägg. All musik måste vara svensk och artisterna får inte sjunga sina egna kända låtar.

Monolog

Här finns lokal anknytning, med spelmansmusik, ett skämtsamt potpurri med texter om Sälen, en vansinnig monolog där Claes Eriksson hävdar att han är Gustav Vasas släkting och borde vara Sveriges kung.

Men här finns också allt från schlagers och Povel Ramel till GES och Just D. Björn Skifs mångsidighet känner vi till. Här gör han komiska nummer, släpig pianoblues av Evert Taubes "Fragancia" och en innerlig kärleksduett med Lena Philipson i Peter LeMarcs "Mellan dej och mej".

Kul övergångar. "Du är lite ding, Lena!" säger Skifs till henne - och så sjunger hon Pugh Rogefeldts "Dinga linga Lena".

Skifs och Lena Ph är, som väntat, mycket bra. Men även annars lite svala Anna-Lotta Larsson sjunger här både känslosamt, pilskt och roligt.

Komisk begåvning

Och vi småbarnsföräldrar som mest ser Martin Stenmarck framför oss som en häst (han dubbar både berättarrösten och sången i tecknade "Spirit") får tänka om; han har stor röst och, lite oväntat, nästan lika stor komisk begåvning.

Och Galenskaparen Claes Erikssons fyra monologer är" sjukt roliga!

Framför allt är alltihop en stor framgång för Pernilla Skifs, regissör och koreograf.

Många starka enskilda nummer, visst, men det är helhetsintrycket som imponerar allra mest. Den extremt snygga och genomtänkta blandningen av musik, komik och dans.

Det är snudd på skandal och ett enormt slöseri med resurser, att något så bra som Speldosa bara framförs två gånger till, på fredag och lördag.

Speldosa

Jan-Olov Andersson