De hörde till det bästa ur det tidiga 90-talets Seattle-våg

Håkan Steen

Mark Lanegan

Has God seen my shadow – an anthology 1989–2011

Lights In The Attic/Border

ROCK Även om Screaming Trees hörde till det bästa ur det tidiga 90-talets Seattle-våg var det först när sångaren Mark Lanegan gick solo som jag började bry mig på allvar.

Minns inte minst en lång period ­våren 1994 när det var märkligt svårt att sluta spela den laddade, rökigt akustiska nattbluesen på andra solo­albumet ”Whiskey for the holy ghost”.

Det är ungefär där han i mångt och mycket har hållit sig kvar och förädlat sin form, i ett skrovligt nikotinmörker någonstans mellan Nick Cave och Tom Waits.

Ofta har topparna kommit i kollaborationer, som på duoplattorna med Isobel Campbell från Belle & Sebastian, samarbetena med Afghan Whigs-mannen Greg Dulli i The Gutter Twins och The Twilight Singers och med electronicaduon Soulsavers.

Därför känns den här 32-låtarssamlingen lite onödigt begränsad då den riktar in sig på Lanegans egna album.

Icke desto mindre är ”Has God seen my shadow” en gedigen introduktion till en av rockens mest själfulla röster.

Och fansen får hela tolv tidigare outgivna låtar, av vilka en småslirig liveversion av Jackson C Franks ”Blues run the game” faktiskt både märks och känns mest.

BÄSTA SPÅR: PJ Harvey-duetten ­”Come to me”.