Popmusiken behöver inte oroa sig för AI

Drake, Taylor Swift, Lene Grawford Nystrøm i Aqua och Johnny Cash har alla dragits in i en ny mashup-våg på nätet tack vare artificiell intelligens. Men musikbranschen bör ge AI en chans, tycker Björn Ulvaeus.

KRÖNIKA Innan vi skriver domedagsprofetior om hur AI kommer att förstöra popmusiken känns det rimligt att påminna om vad musik egentligen är: mänsklig kommunikation.

Ni minns ”Fake Drake”-debaclet från i våras, där en anonym musikskapare laddade upp låten “Heart on my sleeve” på streamingtjänsterna, med Drakes och The Weeknds AI-klonade röster.

Sedan dess har Fake Drake blivit en egen genre. Youtube svämmar över av mer och mindre primitiva AI-musikexperiment där Frank Sinatra tar sig an Metallica och Adolf Hitler sjunger Elton John. Med mera, med mera.

En copywriter från Texas som heter Dustin Ballard är något av stjärna på den här ”scenen”, det var han som i somras gjorde ”Barbie girl”-covern där Johnny Cash plötsligt sjöng Aquas gamla hit.

Utvecklingen går så snabbt att vi snart lär få höra betydligt mer sofistikerade låtar. I ett inlägg på X kastade någon rentav fram idén att Spotify på sikt borde bygga in möjligheten att höra din favoritlåt med valfri vokalist.

Redan nu när jag hör uppföljaren till ”Barbie girl”, en version av Taylor Swifts ”Blank space” som även den har Johnny Cash på sång, kommer jag på mig med att tycka att det här är ju… rentav lite bra.

Samtidigt: det är förstås inte bra på riktigt, den sortens övningar kan inte bli annat än underhållning för stunden, AI-erans svar på vad som brukar kallas ”novelty records”.

Och där personer inom de kreativa näringarna nu oroar sig för vad AI ska göra med deras möjligheter att försörja sig känner jag ändå ett lugn. För vi måste komma ihåg vad konst och inte minst musik till syvende och sidst är: mänsklig kommunikation.

Hela anledningen till att jag lyssnar på musik är att det finns en människa i andra änden som har känt något och försöker förmedla det, via en frasering, ett tonfall, en röst som brister, en ömsint spelad pianoslinga eller ett euforiskt gitarriff.

Värdet i produktionen av riktigt unik och odödlig musik kommer nästan alltid ur att en grupp människor får feeling tillsammans och något råkar hända som ingen av dem hade kunnat åstadkomma på egen hand. Det svårfångade som vi brukar kalla ”kemi”.

Vad AI gör är att härma. Det är, högst förenklat, bara sannolikhetslära kombinerad med tidigare omöjlig datorkraft (för den som vill skaffa sig grundläggande koll på hur AI fungerar rekommenderas den här dragningen).

Med tanke på att alla som gör musik alltid har härmat och snott, och att den tekniska utvecklingen alltid mer än något annat har format hur ny musik låter, går det att se AI som nästa naturliga steg och bara ännu ett verktyg. Något som lär få musik att utvecklas åt nya håll som vi aldrig hade kunnat föreställa oss och därför är värt att omfamna.

Björn Ulvaeus driver ungefär den linjen i en debattartikel i Financial Times, och jämför med hur han och Benny Andersson lånade massor från Beatles när de skrev sina Abba-hits, utan att Beatles för den skull fick del av Abba-intäkterna.

Upphovsrättsmässigt är givetvis AI en annan sak eftersom det snarare går att se som en vidareutveckling av samplern. Men teknikutvecklingen torde ha möjliga lösningar även på det, Ulvaeus slänger upp några i sin artikel.

AI är en revolution av en magnitud som ingen kan överblicka. Problemen det har potential att lösa inom en mängd områden är otaliga men oro är sannerligen också befogad. Kanske bara inte nödvändigtvis så mycket när det kommer till musik.

Det lär säkert dyka upp en syntetisk Adele-klon vad det lider som är så bra att den kommer att kunna lura oss att känna saker. Men illusionen spricker i samma ögonblick som vi får veta att det är AI.

För då slutar det ju att vara mänsklig kommunikation, och då blir det tämligen ointressant.


4 x tips: Slammerock och verklig lyx

Daniel Skoglund är Songs Of Boda.

Songs Of Boda övertygar igen

Göteborgsbaserade Daniel Boda Skoglund hittade fram till mig på allvar med sitt förra album, två år gamla ”Garland”. Uppföljaren ”Luxury items”, som släpps i dag, är en precis lika fin mix av öppensinnig singer-songwriterrock och välformulerade vardagsobservationer med existentiella kvaliteter. Albumtiteln och även låtar som ”On top of the mountain” rymmer en stillsam irritation över samtiden och vill väcka tankar om vad som verkligen är viktigt, vad lyx egentligen är och att en gitarr kanske inte nödvändigtvis måste ge berömmelse och pengar utan bara kan vara en daglig glädje i livet.

Emmalisa Hallander och Nina Sand är Sand & Hallander.

Charmig debut med Sand & Hallander

Debuterande duon Sand & Hallander skickar skamlöst både blombukett och ett rosa brev med flirtiga rim på ”Steen” för att jag ska lyssna på deras sjuspårsdebut ”Älskar, älskar inte”. Det hade de inte behövt då musiken räcker mer än väl för att charma mig. Emmalisa Hallander och Nina Sand gör ett slags pop som den lät på radion i skarven mellan 60- och 70-tal, med dofter av Ted Gärdestad, Smokey Robinson och Carole King. Hur två 24-åringar har fastnat just där är intressant men när de låter den traditionen möta betydligt mer nutida texter om kärleksblues händer tveklöst något nytt.

Chris Stapleton är tillbaka.

Chris Stapleton förfinar sin formel

Chris Stapleton har numera den statusen på americanascenen att det gärna är honom som Taylor Swift, Ed Sheeran och Adele ringer till när de vill sätta lite autentisk country flavor på sin musik. På nya femte albumet ”Higher” bryter Nashville-sångaren knappast ny mark utan går snarare in för att förfina sin väl beprövade korsning av countryrock och soul. Producenten Dave Cobb och frun Morgane adderar fin hjälp och musiken blir som vanligt bättre ju mindre bredbent den är. Två höjdpunkter: titellåten och folkiga finalen ”Mountains of my mind”.

Två år efter att The Nomads släppte ”Where the wolf bane blooms”, det vill säga 1985, såg de ut så här. Från vänster Nix Vahlberg, Tony Carlsson, Ed Johnson och Hasse Östlund.

The Nomads jubilerar

Den som undrar hur svensk garagerock fick så gott internationellt rykte på 80-talet behöver inte gå längre än till The Nomads debutalbum ”Where the wolf bane blooms” från 1983. Sättet som Solna-bandet gav sig på slammerklassiker av The Sonics och The Cramps var i sig knäckande. När de dessutom skrev egna låtar som den obönhörliga ”Lowdown shakin’ chills” gick det inte annat än att kapitulera. Nyligen kom en gedigen jubileumsutgåva av ”Where the wolf bane blooms” och i morgon firar den fortfarande i högsta grad aktiva kvartetten skivan med en spelning på Debaser i Stockholm.


NYTT: HÅKAN STEENS BÄST JUST NU-LISTA! LYSSNA HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik