Opersonlig som ett hotellrum av standardmodell
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2005-03-16
”Hotel” är ändå en hyfsad musikalisk sammanfattning av Mobys karriär hittills.
Hotel (rock, ambient)
(mute/emi)
OK, titeln är exceptionellt tråkig. Det är vi alla överens om? Bra. Å ena sidan är den symptomatisk för Moby som artist. Han är lite småtråkig och opersonlig som ett hotellrum av standardmodell.
Å andra sidan gjorde jag för ett par år sedan en intervju med Moby på just ett hotellrum och det var ett på många sätt minnesvärt samtal vi förde där. För Moby är både en tråkig alldaglig liten nörd, som han är en sympatisk, trevlig och eftertänksam samtalspartner. Båda sidorna avspeglas också i hans musik. Han har gjort explosiva raveanthems som singeln ”Go” från 1990, samtidigt som han har gjort många extremt såsiga ambientepos.
För båda genrerna har Moby betytt mycket ur kommersiell synpunkt. Han var en av pionjärerna för att lägga in punkiga gitarriff (hans bakgrund ligger i hardcore-musiken) i dansmusik, samtidigt som han på senare tid gjort melodiös popmusik av ambient och samplad electronica.
”Hotel” är Mobys andra album sedan den monumentala succén med ”Play” (1999) som såldes i mer än tio miljoner exemplar, samtidigt som singlarna ackompanjerade var och varannan reklamfilm under några år runt millenieskiftet. Moby var tvungen att vara ifrån sitt älskade New York i två år, där han har ett pikant litet vegancafé, för att marknadsföra sin skiva och blev således svinrik – och lyxig hotellfilosof – på kuppen.
En stor del i ”Plays” succé låg i samplingarna från gamla blues och gospelinspelningar. ”Hotel” är hans första samplingsfria skiva, men den är ändå en hyfsad musikalisk sammanfattning av Mobys karriär hittills. Singeln ”Lift me up” är en av skivans rockigare låtar. Den präglas av en taktfast White Stripes-trumma och har en stadiumrefräng passande den miljonsäljande Moby.
Mest utstickande spåret på skivan är ”Very” som påminner om Donna Summers Giorgio Moroder-producerade syntdiscoklassiker ”I feel love”. Den följs av stillsamma hotellfilosoferingar om att sova i sängar man aldrig behöver bädda. Och de är faktiskt inte så dumma som de förmodligen låter.
Till ”Hotel” medföljer en renodlad ambientskiva. Det blir lite som grädde på moset, något som asketen Moby själv borde ha omdöme nog att förstå att vi kan leva utan.
Jonna Sima