Ett föredömligt lågmält och dystert Graveyard
Sofia Bergström har lyssnat på ”6”
Uppdaterad 2023-10-03 | Publicerad 2023-09-29
ALBUM Graveyard har gjort sitt mest lågmälda album i karriären. Redan frälsta fans lär falla hårt för Göteborgsrockarnas rörande riff och betongtunga texter.
Graveyard
6
Reaktor/Universal
ROCK Precis som många andra musiker förlorade medlemmarna i Graveyard en viktig inkomstkälla när de inte kunde turnera under pandemin. Göteborgarna tvingades hitta jobb på annat håll och musiken hamnade i baksätet medan livet och tillvaron puttrade på, med sjukdomsturer, vab, social distansering och diverse gupp längs vägen.
Bandets sjätte album speglar i mångt och mycket kvartettens upplevelser under och efter pandemin. Och låter därefter. Det är den mest dämpade och dystra skivan i bandets diskografi.
Känslor av ovisshet, rädsla och frustration – över människors tillkortakommanden, misstag, motgångar, livet och framtiden – förmedlas och förstärks av tungsinta gitarrer, stämningsfull hammondorgel och sentimental körsång. Bandet vadar fortfarande djupt i gitarrdriven 70-talsrock men har i större utsträckning än tidigare hämtat svärta och själ från både bluesen och soulen.
”I follow you” sticker omedelbart ut ur den melankoliska mängden. Joakim Nilssons röst och Oskar Bergenheims trummor ökar sakta i intensitet medan ödsliga gitarrer målar upp bilder av karga ökenlandskap. Låtens uppbyggnad är enormt eggande.
Nilsson gör sin starkaste sånginsats i ”No way out”. För varje upprepning av refrängen låter sångaren allt mer uppriven. Nilssons näst intill koleriska insats kontrasteras mot soulsprängd körsång. Det är uppslitande lyssning.
Så även “Breathe in breathe out”, en låt om att hålla i när det känns svårt och ta en dag i sänder. Låten är en välbehövlig strimma av ljus genom mörkret som omfamnar albumet.
I ”Sad song” – titeln säger allt du behöver veta om låten – tacklar i stället basisten Truls Mörck sången. 38-åringen låter som en sargad själ som har upplevt flera generationers sorg och trauman.
Återvändande producenten Don Alsterberg, som producerade bandets tre första skivor inklusive samtidsikoniska ”Hisingen blues”, har ännu en gång stöpt gruppens retrodoftande rock till en slitstark skapelse som för varje lyssning växer i styrka. Redan frälsta fans lär falla hårt.
Det ska samtidigt sägas att helheten hade mått bra av ytterligare en upplyftande upptempolåt som bryter av mot de betongtunga balladerna.
Om föregångaren ”Peace” var ett pulserande psykedeliskt rave är ”6” den lugna efterfesten på småtimmarna när eftersläntrande gäster med rödvinsfärgade läppar grubblar över livets svåra frågor, sittandes i en nött soffa medan värden plockar undan glas och chipsskålar.
Det behövs fler rockalbum som vågar gå den vägen.
BÄSTA SPÅR: ”No way out”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik