Elin Sigvardsson

Smithereens (rock)

Det finns inget svårare än att recensera skivor som ”Smithereens”. Man trycker på ”play”. Skivan börjar, pågår och slutar ungefär en timme senare. Och det enda bestående intrycket är ett tydligt och klart:

Jaha?

Det beror inte på att Elin Sigvardsson skrivit och spelat in tolv nya spår som förtjänar både kvarsittning och en stor strut på huvudet. Hennes andra album, som hon producerat helt själv, är egentligen bättre än debuten ”Saturday light naive”.

Ändå försvinner hon ofta i den stora, anonyma och ständigt växande massan av trubadurer som föredrar öppna landskap mellan pop, rock och country och som gärna snickrar ett altare till Bob Dylans ära och välgång.

Likt mentorn Lars Winnerbäck skuggas Elin Sigvardsson av sina idoler – och jämfört med förebilderna känns hon ganska onödig.

Hon äger i mina öron inte en tillräckligt stark originalitet. Hon skänker inte sin musiktradition en ny färg på samma sätt som Håkan Hellström, Broder Daniel, The Bear Quartet, Kent och Sophie Zelmani. Låtarna blir aldrig så hjärtskärande, sorgliga eller upplyftande som de måste vara för att klassas som oumbärliga.

Första gången jag lyssnade på ”Smithereens” trodde jag att skivbolaget råkat skicka fel skiva. Det lät som om Aimee Manns ”Bachelor No. 2” snurrade inuti cd-spelaren. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad det säger om Elin Sigvardsson.

Antagligen handlar det om perspektiv.

Den som för länge sedan upptäckte och förälskade sig i Sigvardssons förebilder har säkert ingen större behållning av ”Smithereens”. Däremot kan oinvigda använda den som en välskriven och kortfattad introduktion till sällsamma original som Emmylou Harris, Daniel Lanois, Lucinda Williams, The Band, Carole King, Rickie Lee Jones, Aimee Mann...

Listan är lång.

Markus Larsson