Vackert vemod

Isolation Years

It’s golden (rock)

Vi har redan hunnit få The Knife och The Radio Dept. i år men här kommer faktiskt ett tredje riktigt, riktigt imponerande album från ett ungt svenskt band. Och då var ändå mina förväntningar högt ställda på Isolation Years.

Umeå-bandets debutalbum ”Inland traveller” var en smärre skräll när den släpptes hösten 2001, och jag föll verkligen för gruppens sätt att flytta fina amerikanska indiemelodier till ett ödsligt falurött torp djupt inne i de västerbottniska skogarna.

Isolation Years lyckades på något svårförklarligt sätt para ganska traditionella influenser – country, The Band-skäggig folkkänsla – med den sorts blåseuforiska pop som Neutral Milk Hotel och deras kompisar i

Athens, Georgia gärna ägnar sig åt, samtidigt som en mycket svensk ton av vemod vilade över sångerna.

En smått fantastisk, emellanåt närmast mystisk platta. Skulle man nödvändigtvis jämföra med något fick det bli Bear Quartet, och då snarare för attityden än något annat. Mycket av detta kan sägas även om ”It’s golden”.

Möjligen är anslaget lite bredare, kanske går det att ana ett lite större självförtroende i låtskrivandet, kanske känns det inte som att granarna alltid står riktigt lika nära inpå knuten (även om en stor del av skivan är inspelad i en bygdegård i Åsträsk), men Isolation Years hittar faktiskt precis samma underbart märkliga kombination av självklarhet och säregenhet här som på debuten.

Bandets två drivande krafter, Jakob Moström och Jakob Nyström, skriver låtar som känns som en varm filt med blodfläckar på, det är vackert och värmande men samtidigt mitt i verkligheten. Nyström sjunger om smärta och hopp så det verkligen känns i låtar som ”Frosted minds” och ”It’s golden”, men är också skarpt syrlig mot folk som gör det lätt för sig i ”Preacher/songwriter”.

”It’s golden” är hjärtskärande sång, medvetenhet, stolthet över ursprunget och popkänsla i väldigt lyckad kombination. Sällsynt begåvat.

lyssna!

Håkan Steen