Rockhjälten från rymden

Håkan Steen

David Bowie bjöd på dåtidens modernaste rock

Live santa Monica '72 (rock)

Jag upptäckte David Bowie 1983, i samband med ”Let’s dance”-hysterin och inte minst den sommarens Ullevi-konserter. Som jag, tolv år, givetvis inte fick åka och se.

För att någorlunda balansera den frustrationen cyklade jag iväg och köpte det då elva år gamla albumet ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars”.

Ingen musik har någonsin drabbat mig hårdare. ”Ziggy Stardust” är än i dag, ganska många tusen album senare, den bästa skiva jag hört.

Den undergångsbottnade glamrocken med de kryptiska texterna och hela Ziggy-mytologin om den bisexuelle rockhjälten från rymden sprängde sig in i tillvaron som en tornado. Allt annat kändes med ens futtigt och banalt.

Självklart är det en stor grej i min värld att den här gamla bootleggen av en radioinspelad konsert från Bowies första USA-turné nu släpps ”på riktigt”.

Det finns ju inget jag hellre hade velat uppleva live än Bowie som Ziggy 1972.

Ljudet är kanske lite platt och från tidigare versioner är en del kul mellansnack bortredigerat. Samtidigt är det här en starkare inspelning än den mer historiskt laddade liveplattan från Ziggys avskedskonsert i London året därpå.

The Spiders, inte minst gitarristen Mick Ronson, svänger speedat mellan rymdboogie och mörka, episka dramer, och Bowie levererar en setlista som perfekt sammanfattar var han just då kom ifrån och vart han var på väg.

Från tunga ”The supermen” över utsökta versioner av ” Andy Warhol” och ”Five years” till ” The Jean Genie”.

Det var dåtidens modernaste rock. Det låter fortfarande som musik från en annan planet.

Bästa spår: ”Moonage daydream”.