Antony har mött ljuset

Per Magnusson

Antony & the Johnsons dansar försynt bland gravarna

helskärm

The crying light (pop)

Popvärlden trodde nog att den sett de flesta av karaktärer innan den sett Antony Hegarty. En smärre jätte i Robert Wells-frisyr, osäker på sitt kön och med en sångröst som Benjamin Syrsas om han hade snöat in på kluckande valsång.

Var det en man? En kvinna? Eller kanske en fågel? Mitt i förvirringen var åtminstone en sak klar som gammalt hederligt korvspad. En stor artist var född och han, hon, den eller det tänkte inte låta sig placeras i något fack. Men det gjorde ingenting så länge artisten fick Boy George att fälla en melankolisk tår och Lou Reed att bli så upprymd som Lou Reed nu blir.

Låtar som ”Hope there’s someone” och ”Fistful of love” var en skör själs ständiga kamp för frid i en hård värld. Det hade varit hjärtlöst att inte stödja en sådan.

Djupt särpräglade uttryck måste inte förändras. Bara förfinas. Det lyckas Antony & The Johnsons inte fullt ut med på sitt tredje album. Men det säger mer om föregångarens storhet än om nya skivans svaghet.

Rösten är ju allt de behöver. Rösten själv behöver väldigt lite. Blott ett försiktigt piano och en stråke filandes allena, kanske en virveltrumma tassande på tå. Någonstans i det där gravt ensamma vibratot finns alltid en värme, en strimma av framtidstro, helt och hållet livsviktig för att musiken inte ska drunkna i självömkan.

Om vi befann oss i begravningens klimax på ”I am a bird now” har vi tagit oss ut till kyrkogårdens dagsljus på ”The crying light”. Antony och hans Johnsons dansar försynt bland gravarna. Stråk- och pianosouliga ”Kiss my name” och ”Aeon” är nästan John Legend-lätta-på-foten. Singeln ”Another world” och ”Daylight and the sun” har en sympatiskt naturromantisk touch. Pop­operan ”Everglade” är en upplyftande final. Forna grubblerier om könstillhörighet och sexuellt våld verkar alltmer bortblåsta för varje spår som går.

Antony har själv diffust sagt att skivan handlar om landskap och framtiden. Och visst låter det som om hans bleka hud till slut blivit kysst av några försiktiga solstrålar. Kanske våras det äntligen för antihjälten Antony.