Sam Smith – gudabenådad sångare med fötterna på jorden

Per Magnusson

KONSERT Sam Smiths första arenakonsert i Sverige ger inga djupare svar på vem han är förutom det uppenbara: en svårt spänstig sångare.

Sam Smith
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 13 057. Längd: 1 timme och 45 minuter. Bäst: ”Say it first” och ”Midnight train”. Sämst: ”Restart” är ett oönskat möte mellan ”Rhapsody in rock” och ”La la land”.

Namnet låter – med en klang ikonisk och alldaglig på samma gång – som en klassisk tennissko. Det är också en ackurat beskrivning av hur Sam Smith delat världen i två läger: de som älskat honom sedan globala genombrottet ”Stay with me” – och de som ryckt på axlarna.

25-åringen från Cambridgeshire i östra England har rötterna i gammal hederlig Motown-soul. Hans ballader om hopplös kärlek och religiös homofobi är proffsiga. Men musiken är ofta hundra procent ledsna pianon och noll risktagande. Summan av så många låtskrivares gemensamma pannveck att den unge Smiths verkliga lidande gått förlorat längs vägen.

”Lets turn off our phones tonight, and rely on the stars” manar bildskärmarna i kväll. En ensam strålkastare tänds på Sam, som sitter ensam och kutryggad på en stol. Han är klädd i vit t-shirt, lat kostym och ledigt skägg. Ett superbrittiskt Jude Law-utseende.

En liten orkester med fyra körsångare hissas upp genom golvet. Scenen består av en triangelformad catwalk, där hela bandet trängs. Showen är förvånansvärt sparsmakad. För extranumret traskar Smith upp för en gyllene trappa. Annars har han fötterna på jorden.

Sam Smith är en av världens mest strömmade artister. Bara “Stay with me” har över 760 miljoner lyssningar på Spotify. Publiken älskar honom. Vajar med händerna i luften, sjunger med tindrande ögon.

Smith singlar ut sig bland samtidens popstjärnor genom att satsa nästan helhjärtat på ballader, även om dessa i kväll varvas med rivig retrosoul. George Michaels ande svävar över lokalen. Adele likaså, hennes musik spelas dessutom i högtalarna innan konserten.

Och visst kan Sam Smith verkligen sjunga. Men han saknar det direkt relaterbara hos Adele och George Michaels stjärnkvalitet och mörker. Sam Smiths sång är mer av en idrottsprestation. Han skulle vinna OS-guld i mikrofonteknik vilken dag som helst.

Där Smiths musik stundtals kan kännas som en mysig romcom med Hugh Grant i huvudrollen går hans persona och mellanprat i samma linje. Han vinkar vänligt till publiken med en avslappnad air av Prins Harry. Berättar om när han flyttade till London som 19-åring och städade pubtoaletter. Allt han ville var att sjunga.
Det gör han.

Fantastiskt men opersonligt

Han sjunger Bond-låten ”Writing’s on the wall” från ett litet podium. Den är storvulen utan att skapa gåshud.

Han sjunger Disclosures genombrottshit ”Latch” till ett hav av mobiltelefoner – ja, sångaren ger sitt tillfälliga godkännande för modern teknik igen – ett snyggt ögonblick.

Jag letar bara efter en liten spricka någonstans. En falsk ton. Någonting som känns personligt.

I två låtar producerade av Frank Ocean-producenten Malay händer det.
”Say it first” är snygg falsettsoul för arenorna. Och så ”Midnight train” – i all sin doo-wopiga nostalgi – i vilken Smith tävlar med scenljuset om vem som känner sig blåast.

Efter en självklar ”Stay with me” lämnar han oss sedan med ett ”tack detsamma” på artig, svengelsk accent.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!