Phoenix förför – och försonas
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-24
Phoenix i sitt absoluta esse
Wolfgang Amadeus Phoenix (pop)
De var pionjärerna som först förde in 80-talet i 00-talet. Med facit i hand är debuten ”United” ett banbrytande popalbum, om än en smula schizofrent. Uppföljaren ”Alphabetical” var ljudet av fyra Versailles-dandys romantiserande kring amerikansk hiphop. Resultatet – supersolid akustisk r’n’b – är fortfarande Phoenix allra största stund.
I samband med tredje skivan ”It’s never been like that” slog sig bandet i slang med Hedi Slimane. De struttade runt sommarens festivaler i trådsmala jeans och ville inget hellre än att rocka som The Strokes. För första gången blev jag besviken. Så besviken som man bara kan bli på en nära vän man har förväntat sig lite mer av.
Jag har nu levt med bandets fjärde barn Wolfgang Amadeus i två månader. Det är med stor förtjusning som jag kan meddela att kvartetten försonats med sitt förflutna, och det oundvikliga faktum att de faktiskt är?franska.
Som yrvakne frisyren och gitarristen Laurent Brancowitz sa när en vän intervjuade honom i Paris tidigare i våras: ”När vi vaknar är vi franska. Hur vi än försöker vara något annat är vi ändå franska. Man når en punkt när man slutar försöka dölja det, och bejakar det. Som ett stort ärr”.
Den punkten är nådd. Bandet har slutat sukta bort. I stället har de kommit hem till den plats jag inbillar mig att de alltid strävat mot. För första gången är de Phoenix fullt ut. Sångerna är en smältdegel av bandets bästa sidor. Debutens elektroniska funkpop, uppföljarens bubblande r’n’b och i-ansiktet-energin från senaste albumet.
Även den för fransoserna livsviktiga framåtrörelsen finns manifesterad i form av elektro, storslagen shoegaze och de där tuggande Hall & Oates-gitarrerna som bara blir mer och mer raffinerade. Alltihop är inlindat i en bomullsmjuk och europeisk melankoli.
”Wolfgang Amadeus Phoenix” är förförisk fransk popmusik i sitt absoluta esse. Melodierna är djupt insmickrande och risken överhängande att du vaknar upp hemma hos någon av låtarna, någonstans i Montmartre, utan att riktigt veta hur det gick till.
Kalla mig lösaktig, men just nu är jag beredd att gå till sängs med samtliga av skivans nio spår.