Sanna är bäst utan schlager

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-16

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus Välgjord och bra skiva

Stronger (pop)

Det var inte i går.

Nej, inte ens i förrgår.

Sist det hände låg dimman tät runt Lützen och Gustav II Adolf förberedde sig för sitt sista fältslag.

Det kanske är en liten överdrift, men ungefär så ofta släpper svenska schlagerprofiler välgjorda och bra skivor.

Deras kreativa batteri räcker ofta bara i tre minuter.

Men nu har det hänt igen och vi ritar ett rött kryss i almanackan.

Denna gång heter undantaget Sanna Nielsen.

Visserligen vilar det en lite ängslig stämning över ”Stronger”. Alla inblandade låtskrivare och producenter – Bobby Ljunggren, Peter Kvint, Henrik Wikström med flera – verkar inte riktigt kunna bestämma sig för vilket uttryck som passar Bromöllas tonsäkra popexport.

Vi får en mjukare variant av Madonnas 90-tal. Vi får glittrig euroschlager. Vi får gapig Kelly Clarkson-rock. Och de där innerliga balladerna av varierande klass där Sanna Nielsen får stretcha sina vältränade stämband.

”Vi prövar det mesta och ser vad som fastnar”, verkar ha varit den övergripande arbetsfilosofin.

Sanna är som bäst när hon vågar gå oväntat långt bort från ”Empty room” och de andra schlagerbakelserna hon presenterat på Melodifestivalens scen genom åren.

Som i den kyliga och vackra ”Tomorrow ends today”, där det låter som att Lisa Miskovsky och BWO håller varandra i handen.

Eller när hon sjunger amerikansk västkustrock där refrängerna är bredare än en sexfilig highway utanför Los Angeles.

”Stronger” är ojämn, men innehåller flera utmärkta stunder.

Det borde gå att pussla ihop de bästa bitarna till ett ännu starkare album.

Bästa spår: ”Tomorrow ends today”.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln