Butter & monoton

Markus Larsson

till Mark Knopfler

helskärm

KARLSTAD. Mark Knopfler får feeling till slut.

I låten ”So far away” brister han plötsligt ut i sitt mest klassiska mutter, det där speciella lätet som han alltid avlossar före eller efter ett solo för att markera att nu minsann glöder både han och fingrarna av inspiration.

Alla som följt hans karriär sen åren med Dire Straits vet vilket jag menar.

Det låter som en blandning av ”alright” och ”uuuhh”. Och det känns som konsertens första, riktigt spontana ögonblick.

Men det är så dags.

Efter ”So far away” gör Knopfler en pliktskyldig version av ”Local hero” och sen är det över. Med några få undantag har Mark Knopfler därmed bjudit publiken på en svårslagen uppvisning i butter monotoni.

Distans till låtarna

Jag bryr mig inte särskilt mycket om att han behandlar sitt kompetenta solomaterial med både distans och rutin. Många av låtarna från albumen ”Sailing to Philadelphia”, ”Shangri-la” och ”The ragpicker’s dream” förtjänar kanske inte bättre.

Men att han dessutom mumlar sig igenom ”Romeo and Juliet” känns desto värre.

Texten måste framföras med hjärta och inlevelse för att över huvud taget fungera.

Men här ser det ut som om Knopfler sjunger balladen för sin egen armhåla.

”Brothers in arms” är däremot oväntat vacker. Men det kan vara en lycklig olyckshändelse.

Låten har ju aldrig tidigare låtit lika uppgiven och trött.