Gudabenådad talang

Guns N’Roses ”Use your illusion”, del ett och två. Bruce Springsteens ”Human touch” och ”Lucky town”. Ryan Adams ”Love is hell pt. 1” och ”Rock’n’roll”.

Det som på papperet kan framstå som ett vulkanutbrott av skapande – två helt nya skivor samtidigt! – visar sig påfallande ofta vara raka motsatsen. Bevis på att artister tappat förmågan att redigera och förstå vad som är bra och mindre bra i det egna materialet.

När Conor Oberst nu ger ut fullängdare nummer fyra och fem på en gång slår han emellertid fast att så alls inte måste vara fallet.

Där andra tar till det dubbla formatet när de blir gamla och/eller trötta använder Oberst, 24, det för att visa upp ytterligare sidor av sin redan omvittnat gudabenådade talang. Samtidigt som han elegant lyckas kliva vidare från det uttryck som nästan höll på att bli en karikatyr, det av en tonårig wonderkid som laddade in all världens frustration i ungefär varannan stavelse.

Inte minst på den akustiska, avskalade, mer traditionellt orienterade ”I’m wide awake, it’s morning” spelar Oberst mer subtilt med känslorna än tidigare, vilket inte hindrar honom från att vara en lika dylanskt briljant lyriker som på förra albumet, genombrottsskivan ”Lifted or The story is in the soil, keep your head to the ground”. Rader som ”The sun came up with no conclusions” är det inte så många samtida låtskrivare som lyckas få till.

På flera spår är dessutom självaste Emmylou Harris med och sjunger och det låter bara självklart. Ofta, som i ”We are nowhere and it’s now” och nakna folksången ”Land locked blues”, dessutom helt fantastiskt.

”Digital ash in a digital urn” handlar lite mer om stämningar, som titeln antyder med mer elektronik i ljudbilden och rent generellt präglad av en mörkare ton. Det finns flera glimrande låtar också här, och idéerna som presenteras i till exempel ”Arc of time” och ”Take it easy (love nothing)” låter ana en synnerligen spännande fortsättning. I några andra fall blir det emellertid tydligt att det här inte är en riktigt lika hemtam miljö för Oberst.

Icke desto mindre bildar de här två albumen tillsammans den mest kraftfulla kreativa explosion som Bright Eyes levererat av hittills.

Bright Eyes

Håkan Steen