Inte direkt dåligt - men inget för livescenen

Markus Larsson

helskärm

Det är bara ett problem.

Eros Ramazzottis musik ska inte framföras live. Att den italienska smörfabriken över huvud taget står på scen måste vara ett missförstånd.

Det balladspäckade hitsetet är för ljummet för ett par hörlurar. Låtarna är nästan för mjuka för att passa i bakgrunden. De svävar mest omkring, som ett lätt och knappt märkbart dis.

Kör pudelsolon

Hur sådan musik ska iscensättas inför en betalande publik övergår mitt förstånd. Men Eros och hans orkester försöker i alla fall skapa en sorts dynamik med hjälp av pudelsolon och synthmattor som direktimporterats från det glada 1980-talet.

Eros Ramazzottis storsäljande romantik skulle säkert passa förträffligt på en sommarvarm uteservering i Rom eller Venedig, precis innan solen går ner.

Behaglig dimma

Inuti en svensk islada i månadsskiftet oktober/ november blir han dock aldrig något mer än alldeles, alldeles lagom. Allt passerar som en behaglig dimma - inget är direkt dåligt och inget klistrar sig fast i minnet.

Förutom två saker:

Kameran som flyger omkring över publiken under en radiostyrd ballong är riktigt tuff. Och så spelar Eros ett långt gitarrsolo. På rygg. Med sprattlande ben. I en säng.

Varför?

Han vill väl visa att han verkligen älskar med sin gitarr. Fast det låter som ett haveri.