Charmigt, men för gamla trick
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-27
The Breeders
Kim Deal startade The Breeders i slutet av 80-talet för att få mer utrymme för sitt låtskrivande än hon fick som basist i Pixies.
Dagens The Breeders kretsar helt kring henne och systern Kelley.
På ett knappt halvfullt Berns bjuder de in till retrofest.
75 minuter amerikansk indierock som den lät förr; kantig, hamrande, korthuggen och lite slirig. Ibland avbruten av en cover på Beatles eller Guided By Voices och några trevande avstickare mot folk och country.
Systrarna Deal klär sig fortfarande i indierockuniformen urtvättad svart t-shirt och jeans men är kanske inte lika dödligt allvarliga med sin musik längre.
De ler hela tiden, skämtar om vilket öde det är att komma från Dayton, Ohio, fumlar bort sig mitt i största hiten ”Cannonball” och har resten av bandet att tacka för att det låter så tajt som det gör.
På ett sätt blir allt det uppsluppna rätt charmigt och ”Saints” är fortfarande en bra låt. Men i de nyare numren låter det ofta som att Kim Deal nöjer sig med att upprepa gamla 90-talstrick, och då känns The Breeders med ens som ett ganska begränsat band.