Phoenix ligger med publiken
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-31
till fem franska dandys
HÄSSLEHOLM. Un, deux, trois, quatre...
Oh la la!
Fem franska dandys joggar in på scenen i synkroniserat ljusblåaskjortor. Med sig har de – vad jag vågar kalla honom – världens bästa popbatterist. Jag pratar om svensken Thomas Hedlund. Han är ett sylvasst vapen som Napoléon Bonaparte skulle dödat för att ha i sin armé i slaget vid Waterloo.
I kväll utkämpar han slaget om Hässleholm och blod ska utgjutas. Snart märks en röd fläck på hans ben som bara blir större och större för varje låt.
Jag har sett Phoenix tre gånger.
Det har varit briljant, men aldrig så här.
Versailles-kvartetten har genom fyra fantastiska skivor samlat på sig tillräckligt med hits för att fylla en jukebox till bredden.
Pärlband av hits
Smaka på inledningen. ”Lisztomania” – ”Long distance call” – ”Consolation prizes” – ”If I ever feel better”.
Det är som champagne och ostron till sniglarna. När man tänker att de omöjligen kan ha fler hits fyrar de av ”Run run run”, ”Too young” och ”1901”.
På scen får låtarna nya, rockiga kostymer så välskräddade att jag undrar om vännen och designern Hedi Slimane haft en sax med i spelet. Phoenix för ett frigörande oväsen, men hur mycket de än rockar hamnar de alltid något närmare Jacques Dutronc än Stones.
Men allt det där vet ni redan.
Vad bara 5 000 av oss känner till är spelglädjen. Den står att läsa någonstans över örsnibbarna.
De två lätt harmynta gitarristerna Laurent Brancowitz och Christian Mazzalai regerar på varsin flank utrustade med fyra seriekopplade Fender-förstärkare.
Innan konserten är slut har de – åtminstone i sin franska fantasi – legat med alla flickorna i främre raden.