Drake är utmanande och glimtvis briljant
Per Magnusson recenserar ”For all the dogs”
Publicerad 2023-10-09
ALBUM ”For all the dogs” är en 23 låtar lång odyssé av rap där Drake blandar livsavgörande rhymes med trivialiteter ur vardagen.
En oredigerad inre monolog där alla idéer får plats.
Drake
For all the dogs
Republic/Universal
RAP Frank Oceans gudabenådade röst inleder Drakes nya skiva. I öppningen ”Virginia beach” samplas outgivna Ocean-låten ”Wiseman”, som skrevs till filmen ”Django unchained”, men klipptes bort.
Så långt allt vackert.
Drake är framme vid sitt åttonde album. Senast kommer han från försiktiga dansmusikföreställningen ”Honestly, nevermind” och mer rapbetonade 21 Savage-samarbetet ”Her loss”. Båda skivorna släpptes i fjol – och i somras kom poesiboken ”Titles ruin everything”. Mitt i detta: turnén ”It’s all a blur”.
Det går knappast att underskatta Drakes inflytande över hur den moderna popmusiken låter i dag. Men även i sitt maniska arbetstempo är han föregångare till strömningserans artister. När ”For all the dogs” släpptes vid lunchtid i fredags kom den också med nyheten om långvariga magproblem och en planerad paus från musiken på minst ett år.
Titeln anspelar på rapparens kritiker. Stressmagen skulle troligen må bättre av att bry sig mindre om dem. Men precis som många artister i samma ställning använder Drake belackarna som bränsle.
Rappar från alla lägen i livet
Under en 23 låtar lång odyssé av rap blandar 36-åringen livsavgörande rhymes med trivialiteter ur vardagen. En oredigerad inre monolog där alla idéer får plats: rader om tennis, Shakespeare och ljudet av skällande hundar. I J Cole-samarbetet ”First person shooter” är Drake vansinnigt upptagen med att försäkra sig själv om att han är ”the GOAT” – hiphopens Muhammad Ali. ”That’s just so embarrassin’ I want to die”, sjunger han senare uddlöst i ”Drew a Picasso”, en blekare kopia av mästerverket ”Marvins room”.
Detta har alltid varit Drakes signum; han rappar från alla lägen i livet. Men även lekfullheten finns kvar. Albumet utspelar sig på den fiktiva quiet storm-radiokanalen där Snoop Dogg, George Clinton och Sade är dj:s. I Bad Bunny-samarbetet ”Gently” tar kanadensaren fram sin bästa skolboksspanska. Addera en ny och ganska halsbrytande look med grälla hårklämmor i pagen.
Även popstjärnans känsla för melodier är konserverad. ”Rich baby daddy”, ett av albumets två samarbeten med SZA (och den amerikanska rapparen Sexyy Red), är bara ett medryckande exempel.
Halvvägs in flyter musiken som så ofta i Drake-sammanhang över i den moderna rapens motsvarighet till Frank Sinatras album ”In the wee small hours”. I utropstecknet ”Away from home” radas minnen upp, många av dem från tiden före genombrottet, när Toronto-sonen fortfarande bara var en främling på klubben.
Den som är trött på Drakes ständiga dagboksanteckningar kan leta upp en instrumental version av albumet och bara njuta av de stundtals lyxiga bakgrunderna. ”8am in Charlotte” är det överlägsna exemplet den här gången. Ett underbart soulbeat som jag önskar aldrig tog slut.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik