The Tallest Man On Earth hittar helt rätt
Publicerad 2023-04-14
ALBUM Det mest varierade och nyfikna vi hittills har fått från The Tallest Man On Earth.
The Tallest Man On Earth
Henry St
Anti-/Playground
POP Det krävdes en pandemi och den tid för eftertanke och omvärdering som den födde för att Kristian Matsson på allvar skulle våga släppa sin ganska utpräglade gör det själv-hållning och mer än på någon av de tidigare fem albumen med egna låtar släppa in fler musiker i den kreativa processen.
Han erkände för sig själv att DIY-filosofin inte bara har handlat om kontrollbehov utan också delvis om dåligt självförtroende och insåg att livet är för kort för att begränsa möjligheterna för sin musik på det viset.
Det visar sig vara uteslutande av godo. ”Henry St” är det mest varierade och kreativt fullgångna vi hittills har fått från The Tallest Man On Earth.
Till skillnad från fjolårets utmärkta coveralbum ”Too late for Edelweiss”, som primärt kom till hemma i Gagnef som ett mer direkt resultat av pandemin, är nya skivan inspelad i Durham i North Carolina med amerikanska musiker – bland annat från Bon Ivers band – och producenten Nick Sanborn från duon Sylvan Esso. Skivan håller också en ljusare, mer optimistisk ton än förra albumet ”I love you. It’s a fever dream” som präglades av kärlekssorg.
Även det en frukt av diverse soul searching, Matsson kom fram till att när 40-årsdagen närmar sig (han fyller om drygt två veckor) är det lätt att bitterhet, cynism och svartsyn kommer krypande och där ville han under inga omständigheter hamna.
”Henry St” känns också tilltalande nyfiken i stämning och atmosfär. Och Matsson lyckas skriva med en stor portion av både ödmjukhet och hopp, utan att för den skull tappa tyngd.
”I’m gonna see the world/Through every little heart I know” sjunger han i singeln ”Every little heart I know”, som han själv ser som albumets kärna. Uttrycket och gitarrspelet är lika distinkt och lättidentifierbart som alltid men Matsson är minst lika drabbande i den pianoballad som är titellåten eller den americanaromantiska ”Major league”, som namndroppar Randy Newman och plockar flinkt på banjo.
De där ständiga Dylan-jämförelserna blir således kanske mindre relevanta än någonsin. Här rör sig Matsson stämningsmässigt och med en sällsynt självklar ledighet mellan det tidiga 70-talets Van Morrison, det tidiga 00-talets Rufus Wainwright och det tidiga 20-talets The National. Eller nåt.
Jag fastnar ofta och gärna i spår som ”Slowly rivers turn”, med sin funkiga akustiska vårkänsla och ett lysande saxofonsolo. Eller den ännu ystrare ”In your garden still”, som motar mörker och motgångar i grind med ett varmt gitarrgroove.
På det hela taget är ”Henry St” en lika underhållande som tänkvärd samling låtar om den mänskliga existensen, från en sångare och låtskrivare som uppenbarligen bara blir bättre med åren och erfarenheterna.
BÄSTA SPÅR: ”Slowly rivers turn”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik