Swiss beats

Ghetto Stories (hiphop)

För tre år sedan förändrade Bronx-producenten Swizz Beatz hiphop. Med sitt gäng Ruff Ryders, och frontfigurerna DMX och Eve, tog han en gång för alla hiphopen vidare från DJ Premier-samplingar och Mobb Deep-moll och förvandlade världens hiphop-klubbar till brölande, skrålande, fanfartutande allsångskarnevaler.

Det var som om östkusten fått sin egen g-funk, en smutsig, stenhård hiphopstil med filmiska melodislingor, tjutande keyboards och bas tyngre än reggae. Att höra introt till ”Down bottom” kändes också som det coolaste som hänt hiphopens ljudbild sedan Dr Dres ”The Chronic”.

Det tyckte uppenbarligen även många svenska hiphop-producenter, som snyggt kopierade Swizz Beatz sound i radiohits som Petters ”Så klart!” och Melindas ”Relationsteorin”.

När han nu, en evighet senare i hiphop-tid, släpper sitt debutalbum under eget namn, är han långt ifrån världens hetaste

rapproducent längre, men han har på ett sällsynt framgångsrikt sätt lyckats uppdatera sitt sound utan att förlora sin signatur. Han är inte längre rädd för samplingar, som han använder snyggt i såväl Bounty Killers ”Guilty” som Styles ”Good times”, båda två redan hyfsade, och välförtjänta, hits.

Eve gör skön gangstacalypso i ”Island spice”, Ronald Isley och Jadakiss är förvånansvärt samspelta i ”Big business” och Shyne, världens just nu bästa fängslade rappare, är nästan i Biggie-klass i sin självbetitlade duett med Mashonda.

Däremot borde Swizz, precis som alla andra producenter, definitivt strunta i att försöka rappa själv.

Martin Gelin