Kikkis nya rockkarriär

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-21

”Jag var ett riktigt våp – nu ska jag bestämma själv”

Kikki Danielsson och Sören ”Sulo” Karlsson släpper snart en rockig countrylåt ihop. Och nu gör Kikki det hon själv vill. ”Jag tänker aldrig mer vara mjölkkossa eller dörrmatta”, säger hon.

Kikki Danielsson tar tag i livet och rivstartar 2010.

– Jag har varit ett våp. Det ska bli ändring på det under de år jag har kvar att leva.

Till sin hjälp tar hon rockräven Sulo.

Kikki i schlagern 2006.

”Rising from the ashes just to fall

I guess I deserve it all”

Texten sjungs i en studio i Stockholm. Raderna summerar Kikki Danielssons, 57, liv och karriär.

– Jag skrev låten med henne i tankarna. I Sverige finns det få sångerskor av hennes kaliber, som har det där rockiga countryanslaget och en klassisk röst. Kikki är kult och vårt svar på Dolly Parton, säger Sören ”Sulo” Karlsson, 40.

– Vad tänker du på – bröst eller röst, kontrar en skrattande Kikki.

Daglig kontakt

Hon är glad. På hugget. Kikki mår ”kanon”, trots att kroppens krämpor fortfarande gör sig påminda. ”Livet börjar vid 50”, säger hon.

Alkoholism, falukorvs­hets, reumatism, dålig självkänsla, ensamhet – få Kikki-rubriker har handlat om musik.

Nu ska det bli ändring på det. Det började med att Kikki och Diamond Dogs-frontmannen Sulo tävlade mot varandra i ”Så ska det låta” 2009. I kulisserna snackade duon om ett samarbete. Sedan dess har de haft nästan daglig kontakt.

Resultatet heter ”Maybe I’ll do” och är en rockig countrybit. Kikki och Sulo delar på sången, Diamond Dogs kompar. Det blir en singel som släpps inom en månad. Sedan? Gärna konserter, kanske ett album.

– Ja, jag har inget annat på gång. Jag vet inte vad som ligger i tiden – country, schlager, rock, ballader, dansband? Jag tar det lite lugnare – herregud, jag är snart pensionär! Fast det ser jag inte fram emot, det är mycket jag vill göra. Men jag ska bestämma själv. Jag tänker aldrig mer vara mjölkkossa eller dörrmatta, slår Kikki fast.

Var alla till lags

Hur menar du då?

– Jag har varit ett riktigt våp. Det har med barndomen att göra. Jag blev bortadopterad. Det har förföljt mig hela livet. Jag trodde

att om jag inte var alla till lags skulle det ske igen. Det ska jag ändra på under de år jag har kvar att leva. Jag har läst att man ska bli regissör i filmen om sitt liv – det ska jag bli.

ANNONS