SEAN PAUL

Imperial blaze (DANCEHALL) <plus3 />

<p>Sean Paul är för dancehall vad Petter är för svensk hiphop. Ett omslagsansikte för sin genre och en storsäljande artist som fått skit för att han inte är uppvuxen i ghettot. Likt Sveriges hiphopkung var Sean Paul varken först eller den mest innovative inom sitt område, men personen som tog musiken till de stora massorna. Och gjorde det bra. Ingen kan förneka hitspäckade genombrottsalbumet ”Dutty rock” från 2002 eller minst lika framgångsrika ”The trinity” som släpptes tre år senare.</p><p class="noIndent">Inför sin fjärde platta har Sean Paul sagt att han vill ta upp allvarligare ämnen än tidigare och kommentera jamaikanska ungdomars våldsamma vardag. Men av den hedervärda ambitionen märks inte mycket på ”Imperial blaze”, som är fylld av samma lättsamma men effektiva partymusik som sina föregångare.</p><p class="noIndent">Om möjligt känns låtarna ännu mer anpassade för en stor och amerikansk marknad. Den jamaikanska dialekten är nästan borttvättad så det finns ingen patois kvar som kan dölja de ganska banala texterna, som dessutom är mycket barnvänligare än det Karibien brukar erbjuda.</p><p class="noIndent">Unga Di Genius, som har anlitats för produktionen, är proffsig men verkar inte ha vågat ta ut svängarna i samma takt som scenen faktiskt har utvecklats. På det hela taget är soundet ganska likt det på gamla hittar som ”Get busy”, ”Gimme the light” och ”Temperature”.</p><p class="noIndent">”Imperial blaze” är ett helt okej festalbum med en hög lägstanivå och ett gäng möjliga singlar. Fast utan det ruffiga som gör dancehall intressant blir resultatet tyvärr lite väl renskrubbat.</p><p class="noIndent">BÄSTA SPÅR: Förstasingeln ”So fine”.</p>

Jenny Seth