Kärlek och fruktstund med Di Leva
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-19
till en modig och övertygande föreställning
GÄVLE. Kanske är det mest sant när gitarristen Fredrik Blank, kvällens ende kompmusiker, säger:
– Det vi ska få se är ingen konsert, ingen föreställning, ingen cirkus. Det vi ska få se är Thomas Di Leva.
Men på affischerna står det föreställning. Den heter ”Låt kärleken växa”, har regisserats av Di Leva och Peter Oskarsson och är ... mer Di Leva än någonsin.
Elva låtar
De som kommit för musiken blir måhända besvikna, vi får bara elva låtar under nästan två och en halv timme.
Men de som kommit för Di Leva, vilket de flesta här i gamla hemstaden tycks ha gjort, får ett tämligen avväpnande kärleksbombardemang av musik, poesi, finn dig själv-övningar, fruktstund, trolleri (brinnande böcker, svävande glas) och självironier.
”Vi kan få statlig lön”
För inte bara finns det mer klokskap i hans mässande om guldbollar av kosmiskt ljus än det först kan verka. När han svävar iväg riktigt långt och säger ”tänk om vi bara kunde äta frukt tillsammans” lägger han genast till:
– Vi kan få statlig lön, kanske.
Di Leva vet att han är en drömmare men tror fortfarande benhårt på att vi mår väl av att höra hans tankar om hjärtat och hoppet.
Det här är en både modig och övertygande föreställning. Och, inte minst, laddad med en hel del bra ”demokratisk universalpop”.