Ett glimrande avsked – eller? – från Ulf Lundell

Per Magnusson

Per Magnusson sätter på Uffe i Örebro

Under ”Rom i regnet” ringer jag min bästa vän och håller upp telefonen mot scenen.

Jag får tillbaka tre gråtande, lyckliga smileys. Just så.

Om det här är hejdå är det ett jublande avslut med krokodiltårar längs kinderna.

Saxofonen från The Bands ”It makes no difference” sprider melankoli kring Örebro slott. På andra sidan den näckrosprydda vallgraven står Ulf Lundell, likt en rockens sista riddare.

”Jag ska inte säga att det här är min absolut sista sommarturné, men jag tror att det är det”, skrev han på sin blogg tidigare under dagen.

Det låter lite som Bob Hunds låt ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag.”

Vi vet aldrig vad vi har att vänta av Ulf Lundell. Däri ligger den kittlande energin mellan honom och hans publik. I kväll inleder han med ett ”Kära örebroare” och en akustisk ”Sniglar och krut”, en låt han skrev när han var 18. Det är en nedtonad och effektfull öppning.

Konserten som följer är däremot ett segertåg i seglivad rock. Ulf Lundell och bandet spritter av spelglädje. Det är garv, gitarrer och varggrin. Som visste de att kanske, kanske är det här sista gången.

Låtlistan är kraftigt reviderad sedan de två senaste turnéerna och Lundell sjunger bättre än på åratal. Faktum är att jag inte sett honom så lycklig över att stå på scen, sedan, jag vet inte?

I ”Sextisju, sextisju” är han lika övertaggad som Pontus Wernbloom i sin första inhoppsminut. I ”Chans” spelar han gitarr med mikrofonen.

Och i ”Förlorad värld” kastar han sitt munspel över vallgraven.

Det är lätt att se som en symbolhandling. Vill Ulf Lundell dra sig tillbaka för gott med räven Rikard, fasanen Fabian och sina spatserande starar på Österlen har jag full förståelse för det.

Men jag kommer sakna honom.