Wilmer X

13 våningar upp (rock)

De är tilllbaka där de började. På skivbolaget Amigo, där de släppte sitt första minialbum för snart 25 år sedan.

Och nog för att det känns som att Nisse Hellberg hunnit säga ”vi går tillbaka till rötterna” inför några skivor vid det här laget är det här första gången det låter som att Wilmer X verkligen menar det.

För nu har Pelle Ossler och Mats Bengtsson lämnat bandet, budgeten och studion är mindre och Kjell Andersson finns inte i närheten för att snygga till med sina patenterade EMI-idéer.

I stället är det de kvarvarande musketörerna, de där fyra man tänker på först när nån säger Wilmer X, som bestämt sig för att rocka som de gjorde på den tiden då de turnerade sig sönder och samman genom landet och byggde upp det här Malmö-bandet till en av de största institutionerna som den svenska rockhistorien upplevt.

Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst och Sticky Bomb.

Det är alltså inte riktigt Amigo-Wilmer vi möter här, inte det lekfullt trevande ”En röd elektrisk gitarr”-Wilmer. Men ”13 våningar upp” ligger faktiskt ofta egendomligt nära ”MNW-Wilmer”, den primitiva rockmaskin som i mitten av 80-talet drev fram köttätande punkpop’n’roll-växter till plattor som ”Djungelliv”, ”Under hot” och ”Tungt vatten”.

Knappast det smartaste draget om ambitionen är att vinna ny, ung publik, men för den trogna skara som följt Wilmer torde den här Chips Kiesbye-producerade plattan ändå vara en rätt kul present.

Som kvartett är de kanske inte längre mäktiga att göra lika musikaliskt mångfacetterade skivor som ”Mambo feber” eller ”Hallå världen”, men de kan rocka och låter häpnadsväckande sugna på att göra det.

Ni hör det på singeln ”God god lust”, den dramatiska albumöppnaren ”Blind mans bluff” eller pubrockiga ”Tuff puck att svälja” (vilka titlar, förresten!).

Jo, det händer även här att Nisse Hellberg på sina ställen koperiar sig själv någon gång för mycket . Men i till exempel ovan nämnda låtar eller den nästan ”Bränner ett brev”-emotionella balladen ”Dämma upp alla floder”, biter hans penna bättre än på väldigt länge.

Som om pressen har släppt en aning, som att han inte längre behöver bevisa något utan är rätt nöjd med att åter få spela precis den sortens rock’n’roll som alltid legat honom allra närmast hjärtat.

Håkan Steen