Rufus söndersnackad

Per Magnusson

helskärm

LUND. På en karneval, bland revyer och overaller, torde Rufus Wainwright passa som handen i handsken.

Artisten har aldrig fegat ur när det gäller spex. Inte heller i kväll, när han i röda Ray-bans, linne och gröna mjukisbyxor snor stilen från David Hasselhoff.

Men sanningen är att sångaren värmt upp på det lokala gymmet och helt enkelt inte hunnit byta om. ”Jag luktar illa också”, bedyrar han.

Men musiken handlar mer om depression och död än spex och gymkultur. Dessvärre för Rufus sävliga vibrato och spegelblanka

flygel en ojämn kamp mot publikens tjatter och fnitter.

När han framför en ömsint ”Martha”, det musikaliska brevet han skrev till sin syster strax innan deras mor gick bort, pratar tre flickor ljudligt om päroncider.

Ballonglek

När han vecklar ut sin moderna klassiker ”Cigarettes and chocolate milk” leker två vuxna män med ballonger.

Kulissen – en universitetsstad med japanska körsbärsträd i andlös blom – är en bedårande inramning av en kväll med popvärldens Giuseppe Verdi.

Ändå känner jag en svår längtan efter ett konserthus, där päronciderpratet hålls nere till ett minimum.