Välgjord pocketguide till trasiga trumhinnor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-20
Iggy Pops bästa bränner fortfarande
IGGY POP
A million in prizes: The anthology (rock)
Jim Osterberg var noggrann.
När den unge gymnastik- och golffantasten började bygga upp karaktären Iggy Pop – en sorts senig karikatyr och personifikation av rock’n’roll – i slutet av 60- och början av 70-talet ägnade han sig åt minutiös skörlevnadsresearch.
Bandmedlemmarna i The Stooges fick bland annat leda omkring Iggy i ett hundkoppel efter att han hade tryckt i sig för mycket kemiska rockvitaminer. Eller som bandets dåvarande manager Danny Fields beskriver en av gruppens konserter i Legs McNeils och Gillian McCains punkbibel ”Please kill me – The uncensored oral history of punk”:
– Det var ett helvete...innan spelningen var vi tvungna att leta efter Iggy. Jag hittade honom, på toalettgolvet med en kanyl i armen. Jag var tvungen att dra ut kanylen, blodet sprutade överallt. Jag örfilade honom i ansiktet och skrek – ”it’s showtime!”
Den primala hedonismen reflekterades och förstärktes i musiken som Iggy spelade in tillsammans med The Stooges:
”1969”.
”No fun”.
”I got a right”.
”Search and destroy”.
”Gimme danger”.
”Raw power”.
Utbrottens historiska betydelse kan inte överskattas. De fick otaliga rocksångare – Bon Scott, Billy Idol, Thomas Öberg – att blotta överkroppen och köra ner benen i ett par trånga byxor.
Iggy Pops andra storhetsperiod producerades av David Bowie i en bunkerliknande studio i Berlin och presenterades på de autobahnpunkiga albumen ”The idiot” och ”Lust for life”.
Och den tredje är...svårare att hitta.
Samlingens andra cd bevisar att man utan större problem kan sammanfatta Iggys senaste 26 år på 70 minuter. Det viktiga är bara att man, som här, plockar med ”I’m bored”, 80-talspulserande ”Cry for love” och ”Candy”.
Dubbelalbumet ”A million in prizes” är en koncentrerad och välgjord pocketguide till och om ”The chairman of the bored”.
Och musiken kan fortfarande bränna hål på oförsiktiga trumhinnor.
Markus Larsson